Triumfens ögonblick

Den svenske 25-åringen Suldan Hassan har bara sprungit ett maraton i sitt liv. Det räckte för att bli vår snabbaste genom tiderna.

På OS i sommar bör du hålla ögonen på Sveriges nye maratonkung.

Själv kommer Suldan Hassan hålla ena ögat på vägen framför sig.

Det andra är blint efter en olycka med en kamel.

Abdirahman och Fadumo flyr torkan. Det är början av 2000-talet och förflyttningen över de somaliska vidderna går långsamt. Med sig har de får och getter och uppflugna mellan pucklarna på två kameler sitter parets söner.

Vandringen är het och monoton. Landsgränsen mot det etiopiska området Ogaden är obevakad, så familjen Hassan genar och slår sig till ro där. Bygger en hydda, låter boskapen beta, strävar vidare.

Lillpojken Suldan är fyra år och född i byn Aw-Ali i södra Somalia, men för nomadfamiljen är orter av mindre vikt. De söker sig till den bördigaste marken. Suldan och hans storebror hjälper till efter förmåga, de bär och vallar, fördriver de händelsefattiga dagarna bäst de kan. De dricker sin kamelmjölk och reder sig själva. Behöver de hjälp av föräldrarna är det bara att följa fotspåren i den vindstilla och vidsträckta miljön, någonstans bakom nästa krön borde Abdirahman finnas.

Stack sig i ögat

El saknas. De har sin feynuus, sin lykta, om de behöver lysa upp mörkret. Suldan är rädd att ormar ska söka sig under tak, så han sover helst utomhus, strax intill den provisoriska hyddan.

En dag plockar Suldan upp en pinne för att leda en senfärdig kamel. Han piskar bakbenet men missbedömer snärten och sticker sig själv i höger öga. Ont gör det, smärtan bränner, men inga föräldrar syns till så fyraåringen biter ihop. På kvällen inser mamma och pappa att sonen behöver omsyn, men de har varken fordon eller pengar till att besöka en kvalificerad vård i Addis Abeba, Mogadishu eller Nairobi. I stället förlitar de sig på en lokal läkare i en mindre by och där går allt fel.

När ingreppet är klart syns vid pupillen en vit prick, lite som en gnista. Om Suldan blundar med vänstern och blinkar med en lampa ser han skuggor, men i övrigt är höger öga obrukbart.

Nomadlivet är inget för ett halvblint barn, så han får bo hos släktingar i Burao i Somaliland. Han lär sig skriva på koranskola och spelar fotboll med ett par ihoprullade strumpor om eftermiddagarna.

Kräks upp pizzan

I februari 2009 flyttar familjen Hassan till Alingsås för att få ett bättre liv. Suldan fryser som aldrig förr. Elvaåringen lär sig svenska, skaffar kompisar och får sin första idol.

Han heter Johan Elmander, är bygdens stolte son och kutar outtröttligt för sitt Bolton Wanderers. Suldan vill bli som honom och börjar som högerback i Holmalunds IF. Han är oteknisk och temposvag, men när lagkamraterna hänger med nackarna fortsätter han springa, upp och ner för kanten, utan tillstymmelse till håll.

Ett par trygga år följer.

När Suldan fyllt femton frågar modersmålsläraren Yoonis om han inte vill testa friidrott. Han skjutsar pojken till Göteborg, stannar till i Bergsjön och bjuder på pizza och kör vidare till Slottsskogsvallen.

Det är juni 2013 och tränaren Kurre uppmanar Suldan att haka på klubbmästaren i två varv. I sina handbollsskor tar Suldan rygg men förstår inte varför han ska bryta vid andra varvningen, så han löper en extra runda. Sedan kräks han upp pizzan.

Håller sig till samma runda

Kurre ser att alingsåsaren har fallenhet för medeldistans och ordnar ett blåvitt busskort. Suldan tvekar. Göteborg är för stort, det är för mycket folk, omställningen är för skrämmande, men han låter sig övertalas.

Nio år senare driver regnet in över motionsidrottsanläggningen Skatås i östra Göteborg. Grusvägen är plottrig av pölar.

Suldan Hassan rusar förbi i svarta tajts och bjärt röda skor. Snart kommer han tillbaka, löper upp för en backe, vänder och dundrar vidare. Löpsteget är långt och överkroppen stilla i luften, rörelsen tycks automatisk och utan ansträngning.

Efter tjugotvå kilometer stannar Suldan Hassan och tar i hand. Nu passar det med en intervju, men om några timmar ska han springa tio till. Den dosen krävs om han ska upp i sina tjugo veckoliga mil.

Mycket har hänt sedan den uppspydda pizzan, men geografiskt har han krympt sin värld. Vill du stöta på Sveriges maratonkung rekommenderas Skatås åttakilometersslinga.

”Nu har jag lärt mig...”

– Ja, jag pallar inte utforska andra områden, för jag vill inte gå vilse. Jag har dåligt lokalsinne och ser inte vad som händer runt mig. Jag har bara ett öga, så ska jag kolla runt mig så ser jag inte vart jag springer, säger han.

Brukar andra löpare ställa frågor om din syn?

– Ja. Springer vi på asfalt går det bra, men på ojämna stigar måste jag kolla ner hela tiden. Det är en helt annan ansträngning än för andra löpare. Ibland frågar någon ”såg du de där husen vi sprang förbi?”, men herregud, lycka till, hur skulle jag kunna göra det? Jag kollade ju ner.

Ramlar du ofta?

– Nej, jag är försiktig. När jag var banlöpare brukade andra få spikmärken på benen eftersom de sprang så nära andra, men aldrig jag, för jag hade inte råd att chansa. Jag höll avstånd.

Har du torskat någon spurt för att du inte sett motståndaren?

– En gång på USM. Det var inomhus och läktaren var nära, så folk skrek på upploppet. Jag såg inte att en kille kom om mig på höger sida på slutet, så det blev silver. Nu har jag lärt mig att alltid vrida hela kroppen, oavsett om det är maraton eller inomhusbana.

Nära att slå Gärderuds rekord

Vid en första anblick märks inte Suldan Hassans handikapp, för höger pupill hänger hjälpligt med vänster. Men ibland halkar gnistögat efter, beger sig på egna turer, som om det var intresserat av inredningen bakom oss.

Han ler åt ett minne, visar gluggen mellan framtänderna.

– När jag vrider mig på upploppet har folk ibland trott att jag är kaxig.

Som Petter Northug?– Ja, fast egentligen är det bara för att vänster öga ska se.

Suldan byter skor, kränger på en torr tröja och traskar uppåt kaféet. På vägen berättar han om sin uppväxt, om kamelen och klåparläkaren, om ormar och getter, om my main man Johan Elmander.

Vid ankomsten till Sverige sökte han läkarvård för ögat och upplystes om att det fanns hopp om att återställa det, men med tiden har tvivlet växt. Även om operationen lyckas är det inte säkert att hjärnan kan hantera de nya synintrycken och han vill inte riskera att se dubbelt.

Det är lunchrusning och skramligt, det luktar korv och flott, så vi sätter oss nere vid fönstret. Suldan Hassan skyndar igenom ett decennium av framgångar på långdistans, juniorsegrar och seniordebut, den där gången 2020 när han var 44 hundradelar från Anders Gärderuds svenska rekord på 3000 meter.

Därpå följde skador, sjukdom och elände. Han fick covid. Vaden spökade.

”Du satsar på fel distans”

I januari 2022 flög 5000-meterslöparen från en tävling i Valencia till ett höghöjdsläger i Kenya, men fann att kroppen var tung och andningen ansträngd. PCR-testet visade positivt på nytt, så han vilade en vecka och trodde sig vara återhämtad, men väl ute i spåren var formen som försvunnen. VM i Eugene var ett par månader bort, än fanns det tid, men för varje avbrutet pass pös luften ur honom.

En läkarundersökning visade postcovid, så 2022 och halva 2023 var förlorat. OS i Paris 2024 hade väntat tålmodigt borta i horisonten, men till sommaren var det som att spelen lättade från marken och seglade iväg. I slutet av juli blev Suldan Hassan frånsprungen på SM i Söderhamn och frågor väcktes om hans korta karriär redan nått sin topp.

Så kom september 2023 och den regerande OS-bronsmedaljören i maraton Bashir Abdi, belgare bördig från Somalia, bjöd med svensken på läger i franska Pyrenéerna. En morgon tog de en långtur över 30 kilometer och efteråt gav Abdi sin dom:

– Du satsar på fel distans, Suldan. Du ska springa maraton.

Utan någon längre period av grenspecifik träning anmälde sig Suldan Hassan till Sevillas maraton i februari 2024. På läger med Bashir Abdi hade han hållit tre minuter i kilometertid, så nog anade han vartåt det barkade, men för en orutinerad och halvblind löpare kom ett skräckbesked före start.

Snabbast någonsin i Europa

Vätskekontrollerna var placerade till höger. Hur fan skulle han få tag i rätt flaska bland alla andras?

Vid de första två borden, efter fem och tio kilometer, snappade han upp sin blågula flaska, så kanske hade han ängslats i onödan. Men vid femton kilometer missade han. Och vid tjugo, tjugofem, trettio och trettiofem.

– Jag har sett folk som har missat en vätskestation som blivit stressade av det. Jag missade sex i rad. Men jag har mentaliteten att bara nöta på. Jag lärde mig tålamod hemma i Somalia som barn och har nytta av det.

I mål var Suldan Hassan tia på 2.07.36. Svenskt rekord med en minut och under OS-gränsen, men också den snabbaste tiden någonsin av en europeisk maratondebutant.

Den brittiske ikonen Mo Farah ringde och grattade. Den fyrdubble OS-guldmedaljören konstaterade att Suldans första mara gick snabbare än hans.

– Jag reste hem samma dag som tävlingen och tog det lugnt med familjen. Jag åt vaniljbullar och drack kaffe med havremjölk. Inte jättelyxigt men gott.

”Ska ha en ballong”

Tidigare var 10 000 meter friidrottens kungadistans. Konditionsidrottare ville bli den nye Haile Gebrselassie eller Kenenisa Bekele. Men på senare tid har maraton växt sig populärare och lukrativare, uppbackad av skotillverkare som vill kränga sina dyra modeller till motionärer. Numera kan skor som är ämnade att springa med i ett lopp kosta 5 000 kronor, alltså en hundring per kilometer.

Sveriges hittills enda OS-medalj i maraton togs av målaren John Svanberg i Aten 1906. 118 år senare har en somalisk-västgötsk tidigare nomad chans att upprepa bedriften.

För det är fredag när vi ses på kaféet. I går togs Suldan Hassan ut till den blågula truppen till Paris och genast ringde Armand Duplantis och överöste honom med beröm.

– Vi har känt varandra länge. Jag vill ta medaljer på en gång för Sverige, men när det blir får vi se. Jag ska bara nöta på, nöta på, nöta på, så får vi se. Om jag får vara frisk kan jag hålla på i mer än tio år till.

Tänk om flaskorna står till höger på OS. Vad gör du då?

– Nästa gång ska jag ha en ballong fäst vid den. En stor och färgglad. Det måste vara väldigt tydligt.

Hur drar du nytta av ditt tålamod utanför löpningen?

– Folk tycker att det är tråkigt med långa resor, men jag har inga problem med 16 timmar på ett flyg. Det är helt lugnt.

Har du fortfarande släkt som är nomader?

– Ja, jag har flera släktingar som lever som vi gjorde, på landsbygden med sina kameler.

Samma pris till damer och herrar

Bär det emot att gå nära en kamel med tanke på vad som hände en gång?

– Nej, inte alls. När jag är på höghöjdsläger i Kenya har de kameler och jag älskar fortfarande att dricka kamelmjölk.

För att hedra sin uppväxt och uppmuntra löpintresserade ungdomar har Suldan Hassan två gånger arrangerat lopp i Hargeysa i norra Somalia.

– Vi har haft samma prispengar för tjejer och killar. Det är första gången det har hänt där, säger Suldan.

Varför är det viktigt?

– Varför ska jag som arrangör behandla människor olika? Idrotten är generellt underutvecklad i Somalia, men för tjejer är den nästan obehagligt eftersatt. Jag vill bidra till att ge alla samma förutsättningar.

Vad heter loppet?

– Hargeysa 5K. För jag var 5000-meterslöpare förut. Men nu kanske jag får arrangera en mara därnere i stället. Men tanken är att vi ska bygga ett träningscenter dit de bästa ungdomarna och juniorerna i landet kan komma och träna och bo. Det finns inget föreningsliv över huvud taget, så jag vill hjälpa till. Jag är tacksam för Sverige och känner mig väldigt svensk, men jag vill ge tillbaka till dem därnere också.

Anar att det är fruktlöst

Intervjun är över och regnet har avtagit, så vi skjutsar in Suldan Hassan till centrum och skiljs åt vid Kopparmärra.

Hans historia är välberättad nu. Sportbladet är näppeligen först om att teckna porträttet av den halvblinde nomadpojken som hittade sitt livs kall som femtonåring och sina drömmars distans alldeles nyligen.

I hopp om ett annorlunda slut delar vi hans nummer med en tidigare fotbollsspelare, hör om han kan skicka en hälsning, men försöket känns dömt att bli fruktlöst.

Helgen går, nästa vecka tar vid, publiceringen närmar sig.

På torsdagen durrar mobilen.

På bilden syns två nyfunna vänner. Den ene är mitt i förberedelserna till OS, den andre slutade elitidrotta för sex år. Han i glasögon har länge dyrkat killen i keps, men från och med i dag är beundran ömsesidig.

Så att bara skicka en lyckönskning kändes för futtigt.

– Elmander ringde! Vi har träffats! Jag tänkte ställa massa frågor om honom och hans karriär, men han var lika intresserad av mig. Herregud, det här är så stort, säger Suldan Hassan på telefon.