Niva: Nej, det var inte en finalkandidat som presenterade sig

NIZJNY NOVGOROD. Vet ni vad detta var, vad vi just har bevittnat?

Nej, det var inte en finalkandidat som presenterade sig, det var inte England som återvände till världseliten.

Det var ett ungt, ödmjukt och fartfyllt lag som slog ett gäng förklädda fribrottare från Panama med 6–1.

Gott så.

De skruvar in drömmål i krysset och de plockar fram frisparksvarianter som hämtade ur någon basketplaybook. De dunkar in straffar och klackar in hattricks utan att ens vara medvetna om det.

Så – höhö – nu tror väl engelsmännen redan att de är världsmästare?!

Nä, de gör ju inte det numera, inte ens när de vunnit en gruppspelsmatch med 6-1 och tagit sin allra största VM-seger någonsin.

Den svenska vanföreställningen om den engelska fotbollens arroganta övermod är nog vår allra mest utdaterade och missvisande idrottsklyscha, i konkurrens med den om italienare med rakade ben som filmar mer än alla andra.

Alla som följt engelsk fotboll med minsta aktiva intresse de senast 20 åren vet mycket väl att motsatsen ligger mycket närmare sanningen.

Om man nu överhuvudtaget ska leta mentala förklaringar till deras mästerskapsmisslyckanden så kretsar de i så fall kring prestationsångest, självtvivel och mindervärdeskomplex.

Spelare efter spelare har i efterhand berättat om hur de varit direkt rädda för att gå ut och spela de här matcherna. De absolut mest optimistiska fansen har kanske kunnat sträcka sig till att hoppas på en kvartsfinal, och ett oundvikligt straffsparksavgörande.

Hybris? Det har inte England varit i närheten av under det här årtusendet.

Fiaskot blev nollpunkt

När Gareth Southgate väl började bygga nytt från grunden – det som klubblagsfotbollen benämner som ett projekt – så har en central del av arbetet kretsat kring att bygga upp spelargruppens självförtroende snarare än att dämpa det.

Fiaskot mot Island hade inneburit en nollpunkt. Det gick inte längre att fortsätta i samma riktning och tro att det räckte att korrigera kursen lite marginellt.

Farsen runt Sam Allardyce blev på så sätt en förklädd välsignelse, vägvalet som räddade engelsmännen från sig själva.

Det vi såg här i Niznij Novgorod var verkligen ett nytt England, snarare än bara en ny version av det sköra, defekta lag de försökt med så många gånger förr.

De är verkligen inte världens bästa landslag – och det finns inte heller någon som påstår det – men det är ett lag som vågar lita på sin egen spelmodell och sin egen förmåga.

Ingen Wayne Rooney, ingen Jack Wilshere, ingen Joe Hart – däremot Jesse Lingard, Harry Maguire, Kieran Trippier och Jordan Pickford.

Inte de största namnen, inte ens de individuellt bästa spelarna, men ödmjuka och ambitiösa killar som klarar av att ta till sig en tydligt formulerad matchplan.

Alltjämt har England stora och uppenbara brister i såväl den egna trebackslinjen som i mittfältets förmåga att vårda och cirkulera bollen. Det behöver inte vara hela världen, så länge det finns en spelmodell som maskerar och kompenserar för bristerna snarare än att låtsas som att de inte existerar.

Harry Kane lagets talisman

England har grundspelet, England har sällsynt mycket snabbhet i laget – och England har Harry Kane.

Just nu är lagets kapten och talisman återigen inne i ett sånt där flyt där precis allt han berör tycks förvandlas till mål. Här gjorde han hattrick utan att ta sig fram till ett enda eget avslut, satte tre mål trots att han bara sköt två skott.

Sådan är han, och sådan förblir han.

Leo Messi har gjort 5 mål på 1444 minuters VM-spel. Harry Kane har nu gjort 5 mål på 152 minuter.

Efter att Kane gått av drog hela England ner på tempot, rullade mest bara bort den sista halvtimmen i ett bakugnsvarmt Nizjnij Novgorod.

Kane tog med sig matchbollen, spelarna från Panama samlades i mittcirkeln för att knästående genomföra någon sorts gemensam bön. ”Football's coming home”, sjöng den lilla Englands-sektionen, men det ska faktiskt inte utläsas som en triumfatoriskt imperialistisk kvarleva.

Förväntar sig väldigt lite

Tolka det snarare som ett skämt ur mungipan – a bit of a laugh – från ett följe som är innerligt trötta på att känna sig avskärmade från sitt landslag.

England förväntar sig väldigt lite, England begär ingenting.

Allt de har bett om är ett lag där spelarna kanske ligger någonstans i linje med sina normalprestationer, ett lag som kanske klarar av att ha lite kul på planen och rent utav lyckas förmedla det.

Redan nu har de kommit en bra bit på vägen. Det är roligt att se ett engelskt landslag spela fotboll igen, det är lätt att tycka om det. Det väldigt länge sedan senast.

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.