Öppnar för OS – efter galna operationen
Uppdaterad 2018-06-07 | Publicerad 2018-06-06
Hon bevittnade med egna ögon hur ”Dr Hälsena” bokstavligen grävde ut alla hennes skadebekymmer ur foten och serverade dem på en servett.
Nu har Lisa Nordén återigen förutsättningarna att erövra triathlonvärlden – och gläntar på dörren för OS.
– Jag var inte redo för att sluta, säger 33-åringen till Sportbladet.
Lisa Nordén mår bra.
Den 33-åriga triathleten sprudlar av en träningsenergi som varken hon själv eller sambon Calle Friberg sett skymten av på ett bra tag.
När Sportbladet hälsar på i det nyköpta huset i Järfälla undrar hon hur reportaget ska bildsättas – och påpekar att hon inte skulle ha något emot att ta ett par löpsteg framför kameran även om det är ett cykelpass som väntar till kvällen.
Hon vill skicka en signal: Foten är fixad. Hälsenan är frisk. Och hon är äntligen fysiskt redo att återuppta sin triathlonsatsning till hundra procent.
Just den här dagen har ett simpass på 5,5 kilometer avverkats men också, och kanske mer glädjande, en två mil lång löprunda.
– Folk tror inte riktigt på det eftersom jag inte har kunnat springa på så länge, konstaterar hon.
Den 8 juli gör hon officiell comeback i Jönköpings Ironman 70.3, men redan i början av juni ”tjuvstartade” hon med att ställa upp i motionsklassen i en triathlontävling i Borås.
Hur det gick? Skapligt, får man säga.
Nordén slog banrekordet. För både kvinnor och män.
– Det säger kanske mer om statusen på svenska triathlonkillar, säger hon och skrattar.
Sex år har gått sedan Lisa Nordén blev folkkär i hela landet med sitt OS-silver i London. En insats som belönades med både bragdguld och Jerringpriset på Idrottsgalan.
Men vad hände sen?
“Fick i princip sluta tävla”
Frågar man huvudpersonen själv blir svaret ”en stor bergochdalbana”.
– Efter OS i London så kändes det bara skönt. Man stod på en plattform och kände att “Nu har jag kommit till den här nivån – och nu ska jag bara jobba vidare”.
De första åren efter OS-succén följdes av flera sportsliga framgångar, men också en rad med motgångar.
– Jag hade flera bra resultat, men det har också varit för många andra olika saker som har hänt. Jag hade till exempel en jätteinfektion i nervsystemet 2014 och en stressfaktur samma år, dessutom drog jag båda baksidorna 2015.
Efter många om och med tog hon sig till Rio-OS 2016 där hon slutade på 16:e plats. En fin prestation sett till förutsättningarna, men inte riktigt den utgången hon hade hoppats på.
Nordén körde vidare och ställde upp i flera stora evenemang – men så drog hon på sig en vadskada på en världscuptävling i Ecuador som kom att få jobbiga och framför allt utdragna konsekvenser.
– Det var då vaden blev dålig på riktigt. Och efter det fick jag i princip sluta tävla. Jag kom inte tillbaka förrän förra året då jag körde två tävlingar innan det blev problem igen. Efter det har det inte varit något tävlande alls, förutom cykel-SM och Vansbrosimningen och så.
Läkaren blev räddningen
Efteråt följde en desperat period i hopp om att bli av med problemet. Strålbehandling, injektioner – alla tänkbara vägar utom operation testades för att få ordning på vaden och hälen.
Då fick hon tips om en läkare i Umeå vid namn Håkan Alfredsson. Han har ett gott anseende och har gjort sig känd för att kunna behandla flera komplicerade idrottsskador, bland annat fick han ordning på Zlatan Ibrahimovics skadade knä inför fotbolls-EM 2008.
– Det var någon som skrev till mig och sa att han är väldigt bra och att det kan vara värt att prata med honom. Då frågade jag min naprapat: “Är det någon du känner till?”. Och han sa: “Ja då! Det är ju Dr Hälsena! Han är bäst på hälsenor i Sverige”.
Lisa skrattar med uppgiven blick.
– Jag tänkte bara: “Jaha, vad har vi gjort det senaste året…? Varför har vi inte varit där än?”.
En kontakt togs, en tid bokades in och den 22 december låg hon på mage under kniven på operationsbordet.
Lagar hälen – med stämjärn och fil
Det som sedan följde var en udda upplevelse som inte lämpar sig för känsliga typer.
– När han öppnar upp hälen så har jag tandläkarbedövning, så jag hör ju allting och är med på vad han gör. Han letar fram plantaris-senan, som har vuxit fast på hälsenan – och det är antagligen det som har varit problemet.
Utan täckande skynke eller dylikt har hon fri sikt när “Dr Hälsena” skär upp hennes häl. Han konstaterar “att hälbenet skrapar lite” – varpå han plockar fram stämjärn och fil och börjar bearbeta kroppsdelen.
– Det vibrerade i hela kroppen, berättar hon.
När ingreppet var färdigt var två slemsäckar, en nio centimeter lång plantaris-sena och en bit av hälen bortopererad innan foten syddes igen med 13 stygn.
Äcklad? Illamående?
Nej, nej.
Lisa Nordén var bara fascinerad och lättad.
– Det var ju jättehäftigt. När man har fått stå ut med den här hälsenan så jäkla länge och haft det problemet så var det faktiskt ganska skönt att ligga där under kniven.
“Som att lämna in bilen på verkstad”
– När det var klart la dom fram en servett med benbitar och slemsäckar och frågade: “Har du hund?”.
Svaret var lyckligtvis nej och Lisa Nordén kunde vända tillbaka söderut med en känsla av lättnad.
– Det var så skönt. Det var som en helrenovering. Som att lämna bilen på verkstad och sen vet man att den är bra och att man kan använda den igen.
Efter operationen väntade sex veckor där hon i princip inte fick göra någonting i motionsväg – det längsta uppehållet hon haft från träning på tio år – och därefter ett detaljerat rehabiliteringsschema med en mängd övningar.
Ett halvår senare har hon kommit ikapp så pass att formen är bättre än vad den har varit på flera år.
Det enda hon ångrar i dag är att hon inte tog beslutet att genomföra operationen tidigare.
– Ja, hade jag fått välja nu skulle jag gjort det på en gång 2016.
“Det är sjukt otacksamt”
Lisa Nordén är helt återställd och fri från skavanker inför sin comeback.
Ironman-tävlingen i Jönköping väntas locka triathleter av internationell toppklass och målet är givetvis att vinna. Viktigast blir dock att kliva av med ett positivt formbesked.
– Jag vill ju vinna om jag ska köra, annars är det inte lönt att ställa upp.
– Men man vill ha rätt känsla i kroppen, att man är stark och kan ta i på rätt sätt. Då får man vara nöjd med det. Sen om det är snabbare tjejer på plats... då får dom vara snabbare.
Uteblivna resultat och lång frånvaro har satt sina spår för Kristianstadtjejen som sedan OS i Rio inte har fått speciellt mycket rampljus riktat mot sig.
Undrar folk om du fortfarande håller på?
– Ja, så har det varit. Många undrar hur det är med foten, och vissa säger “Jaha, du håller på fortfarande!?”.
– Jag har full förståelse för det, för det som syns utåt är ju bara tävlingsresultat. Syns inte de förutsätter ju folk att man gör något vettigare med tiden. Det är lite synd för det jobbigaste jobbet är ju det som inte syns.
Hon tillägger:
– Det är sjukt otacksamt att vara en skadad idrottare. Det är inte direkt så att man ligger på playan och har det skönt, utan man håller på med sin rehab och andra saker. Det är lika jobbigt nu som det var 2012, om inte värre.
“Finns en gräns...”
Det måste vara tufft att bara nöta på utan att få någon sportslig belöning…?
– Det finns en gräns där. Eftersom man har lagt ner så jävla mycket jobb så vill man få ut någonting av det. Slutar jag nu så har jag lagt ner x antal år på rehab – helt i onödan.
– Men det finns en gräns för hur mycket tid man vill lägga ner på något som uppenbarligen inte är ett vinnande projekt. Då känner man att “Nu räcker det, jag får göra något annat”.
Vad ska till i framtiden för att du ska känna att det inte har varit i onödan?
– Till exempel mitt pass i morse när jag var ute och sprang två mil. Att det rullar på och att jag kan springa utan ansträngning. Det hade jag ju inte kunnat göra för en månad sen. Då börjar det genast komma förhoppningar, att jag kan träna på riktigt. Och då vet man att man kan göra en bra tävling ganska snart. Då är det kul att hålla på.
Du har aldrig tänkt tanken att “Nu skiter jag i det här”?
– 2015 och 2016 var det flera gånger som jag undrade vad jag höll på med. Men då måste man vara beredd på att ställa sig vid sidan om och erkänna att man inte vill hålla på med det här. Och jag var inte redo för det rent mentalt. Jag ville vända på alla stenar för att slutföra målet.
Det känns som att det inte är medaljer som driver dig, utan att det handlar om vad du kan uppnå rent fysiskt?
– Ja, det är svårt att rehabträna och bara tänka på medaljer och placeringar. Däremot vet jag att om jag kan träna så som jag vill – och kroppen känns bra – så är jag med och fajtas om medaljer när jag ställer mig på startlinjen.
Satsar inte mot OS – eller?
Efter 16:e-platsen i Rio slog Lisa Nordén fast att det inte blir några fler OS för hennes del.
Och än så länge finns det inga konkreta planer på att ändra sig – men nog har det snurrat en och annan tanke kring hur en eventuell satsning mot Tokyo 2020 skulle kunna se ut.
Finns OS i Tokyo i huvudet?
– Egentligen inte. Just nu är jag inte med i SOK eftersom jag inte har ett uttalat mål att köra mot Tokyo.
För att kvala till OS krävs ett visst antal poäng i VM-serien som avgörs på spridda platser världen över: Abu Dhabi, Bermuda, Japan, Europa, Kanada och Australien. Något som kan bli en dyr historia.
– Då måste jag ha en jättebudget och lägga alla pengar på att köra de här tävlingarna.
– Jag har kört tre OS varav ett var helt fantastiskt och som aldrig kommer slås med någon annan typ av erfarenhet, tror jag.
Något annat som talar emot en OS-satsning är att den i så fall troligtvis skulle vara på bekostnad av en satsning på långdistans i Ironman – något hon definitivt har ett sug efter och nyfikenhet att börja utöva.
Det finns dock ett scenario som ger ett svagt hopp att vi om ett par år åter får se Lisa Nordén tampas om olympiska medaljer.
– Men...
Lisa fortsätter:
– Är det så att jag börjar springa väldigt fort, kör en tävling i VM-serien där det går väldigt bra, och får möjlighet att komma tillbaka in i SOK-programmet och hjälp att ta mig till Tokyo... Då skulle jag kunna åka dit och fajtas om en medalj.
– Egentligen har jag inte tänkt att satsa mot Tokyo, men jag stänger inte dörren med hänglås.