”Att inte ta guld är som att komma sist”

Svensk brottning i OS är en hundraårig framgångssaga. Alex Kessidis, 28, är övertygad om att han är vår nästa stora mästare.

FUERTEVENTURA. Du frågar varför vi ägnar en arbetsdag åt att kämpa oss upp för en brant höjd?

Jo, vi behöver reda ut det enda som är bergsäkert inför sommarspelen i Paris 2024:

Att den svettige typen som klättrar bredvid kommer vinna OS-guld.

Det jävligaste en brottare kan göra är att olja in sig. Försök koppla krysstag på en hal, blänkande rackare och du begriper varför fulspelet är så vägvinnande.

– På mitt andra senior-VM 2018 mötte jag en ryss i semifinalen. Armarna och skuldrorna var helt blanka, säger Alex Kessidis och snubblar till i den steniga backen.

I ryggen har vi De Fattigas Strand på kanarieön Fuerteventura. Framför oss sjunker solen bakom topparna, så vi rappar på för att hinna fånga skymningsljuset. Alex Kessidis rundade just av ett brötigt fyspass. Fukten på överkroppen har inte torkat in än, men han slipper frysa i den ljumma och torra kvällen.

”Som att komma sist”

Han stryker handflatan mot min överarm och låtsas bli klibbig.

– Jag bad domaren känna på honom, men han brydde sig inte.

Finns det andra sätt att fuska? Att kleta in sig i något stinkande spad?

– Nej, det hjälper inte. Men det finns dopning. I Sverige går det korrekt till. Gubben står en meter bort och tittar på min snopp när jag kissar. I andra länder får man en mugg och går in i ett rum, pissar och kommer tillbaka. Man kan komma dit med lite rent piss i fickan, hälla över och klara kontrollen. Så det är klart att man har misstankar.

Man kan prata med Alex Kessidis om diverse oljor en hel eftermiddag. Eller om ollonborrar, höftsvingar och den storslagna kärleken. Men vi befinner oss på ett OS-läger med 75 aktiva svenskar och i villervallan finns inte tid för osakligheter.

– Jag har Paris och Los Angeles kvar och kommer ta guld. Jag tror att jag kommer klara av det redan i sommar.

Betyder ”klara av” att ta medalj?

– Hahaha.

Ursäkta?

– Om jag åker därifrån med en medalj så kommer jag kanske vara nöjd med den efteråt. Eller? Nej, att inte ta guld eller komma sist är lite samma sak.

”Det jobbigaste barnet”

Jag har intervjuat ett par aktiva härnere. Sarah Sjöström och Daniel Ståhl såklart. Men också klättraren Hannes Puman, seglaren Anton Dahlberg och diskuskastaren Vanessa Kamga. Det journalistiska urvalet är helt baserat på magkänsla och den grekisk-romerske brottaren är kanske inte vårt största guldhopp annat än i sin egen skalle, men något med honom får min buk att ila av förväntan.

Du känns rolig för att du är så rastlös.

– Tack.

Har du lyssnat på de obligatoriska föreläsningarna härnere?

– Hahaha. Jag har smitit två gånger. Jag kan sitta och lyssna i en timme, men jag kommer inte ens ihåg vad de har snackat om. Sponsringsregler? Var simarenan ligger? Jag bryr mig inte. I Paris har jag mitt rum och en buss som tar mig till arenan, mer behöver jag inte.

Jag gissar att du hade det besvärligt i skolan.

– Ja. Jag var den jobbigaste typen av barn. Det var bus, bus, bus. Jag lämnade lektionerna många gånger.

”I princip oslagbar”

Ändå var parveln i Hässelby ett slags kroppsgeni. Farfar och pappa hade brottats, så de förvånades föga över att Alex gick med på att testa. De hade bara inte anat hur enkelt pojken skulle anpassa sig till kraven på mattan. Tränaren visade en teknik och genast kunde Alex upprepa den, de äldre motståndarna försökte manövrera ut honom på fysisk överlägsenhet men föll snart till föga.

– Jag var nog en av Sveriges största talanger. Från sju år tills puberteten var jag i princip oslagbar.

Resultaten svajade under några trögväxta tonår, men som 21-åring vann den anfallsglade svensken silver i U23-EM och året därpå guld.

Vi når en avsats och sparkar tårna i gruset. Det mörknar. Fast vi inte pratat så länge är det mesta sagt: medan Sjöström och Ståhl är svävande om förväntningarna i Paris är Alex Kessidis så säker man kan bli på guld.

Du, det var en grej till. Skulle inte du vinna redan i Tokyo-OS, där du blev elva?

– Jo, det var tanken. Men det går inte allt som man vill.

När föddes tanken på att du ska bli bäst i världen?

– Jag har alltid trott det. Jag brukade säga att jag skulle bli olympisk mästare 2016.

”Har nog 80 procents chans”

Men?

– Där var jag inte ens med. Men så länge inte någon brutet ben stoppar mig så kommer jag lyckas.

Ska vi ta VM-finalen mot ungraren Tamás Lőrincz 2019 också, eller är det ett jobbigt minne?

– Vägen fram till finalen var lysande, men finalen var på kvällen efter och jag tappade flowet. Det var lite sömn och mycket, mycket, mycket tankar. Det var enda gången i mitt liv jag var mentalt svag och inte klarade av pressen. Det blev 8–0 och teknisk överlägsenhet.

Är din självsäkerhet mest ett sätt att peppa dig själv?

– Nej, jag tror på allvar att jag kommer vinna guld.

Hur många procents chans är det att du har ett OS-guld när du lägger av?

– Min expertis är inte att räkna, men jag har nog 80 procent i Paris och 80 i Los Angeles.

Vet du förresten vad nio gånger sju blir?

– 72.

”Som att vara gravid”

Det är en näsvis skitfråga. Jag menar inte att sätta Alex Kessidis på plats, utan försöker bara illustrera hur märkvärdig han är: briljant inom vissa områden, rörig inom andra. I en alltmer tillknäppt idrott där medaljörerna vinner sina matcher med 1–1 (jo, det är sant) försöker en svensk luckra upp världseliten. Inte genom att låsa motståndarna, utan att chocka dem med sin offensiv, vilket kräver mer tankeverksamhet och mod.

Jag säger förlåt.

– Nej, sluta, jag ska ta det. 45 plus 18 blir 62, eller hur?

Till Paris har Kessidis gått upp en viktklass. Att vätskebanta ner sin 186 centimeter långa kropp till 77 kilo har varit för påfrestande, en så smal kille får svårt att hävda sig mot kortare och kompaktare defensivgnuggare. Nu väger Alex en bra bit över 90 och ska ner under 87 till de olympiska spelen.

– Jag blir som gravid när du bantar så. När man ligger där dygnet före invägning kan man komma på hundra grejer man vill äta. Pizza, mm. Köttbullar på Ikea. En cola eller fanta. När man väl får den fantan glider den ner på en sekund – och så är allt borta. Hungern försvinner. Det är så mentalt.

28 svenska OS-guld

Vi traskar upp för den avslutande slänten och halar fram en blågul flagga. I april sker Europakvalet till OS, där belönas finalisterna med varsin biljett, och i maj erbjuds fyra platser i världskvalet.

Alex Kessidis är övertygad om att han kommer lösa det. Den 28-årige AIK-brottaren drar av t-tröjan, höjer flaggan över huvudet och låter den kalla vinden fånga tyget. Sverige har en lång och stolt brottningshistoria med 86 OS-medaljer, varav 28 -guld. Kessidis har hittills i karriären håvat in ett VM-silver och ett EM-brons, så han kan inte mäta sig med Rudolf Svensson, Gustav Freij eller Mikael Ljungberg.

Men för en sekund är det oviktigt.

Just här och nu ser han ut som en champ.