Wegerup: Finns bara fåfänga skärvor kvar
Ja, visst gör det ont när drömmar brister.
Och ännu ondare när de krossas.
Malmö FF pulvriserades mot Sjachtar Donetsk.
Av hoppet om vidare spel i Europa finns bara fåfänga skärvor kvar.
Det är så lätt att börja hoppas. Efter segern hemma i Malmö mot Sjachtar Dontesk var vi många som började lägga Europa League-pussel. Räkna på poäng och målskillnad, hoppas och tro. MFF imponerade, lovade mer.
Alla visste samtidgt förutsättningarna inför returen i Lviv. Sjachtar Donetsk är inte PSG, inte Real Madrid. Men det är en klubb med helt andra resurser och förutsättningar än Malmö.
Varje gång jag ser Sjachtar Donetsk spela väcker det svåra känslor och tankar. Minnen från Ukraina 2012 där jag landade på den nybyggda flygplatsen i Donetsk för att se EM-fotboll på den pampiga arenan. Blott tre år, ett ögonblick och ett krig bort. Flygplatsen finns inte längre, striderna har utplånat den, och Donbass Arena har märkts av kriget, Sjachtar tvingas spela på bortaplan.
Men att laget inte skulle ha fördel av att spela hemma i Ukraina, det trodde jag aldrig. Tuffa miljöer och omständigheter härdar såväl folk som fotbollslag.
Inget fungerade
Sjachtar var snabbare, hungrigare, farligare, i varje moment. I Malmö rådde det motsatta, laget var vilset, hade taktiken klar men klarade inte att följa den. Det kompakta försvarsspelet, kanterna där man skulle hålla tätt och kontra klokt, inget fungerade.
Felpassen avlöste varandra, som Nikola Djurdjics slarviga uppspel som bäddade för Sjachtars första mål.
Inför matchen talade Djurdjic om ”Årets viktigaste match i Europa”. Kanske var det just stundens storhet som gjorde Malmö så passivt och till sist utspelat.
Visst kan man tala om att det var en kväll då MFF inte hade något gratis. Smällen som gav Oscar Lewicki hjärnskakning efter bara åtta minuter blev en knock för hela Malmö. Men klasskillnaden var tydlig mellan lagen, varken domslut eller marginaler kan bortförklara Sjachtars totala dominans och 4-0. Hade inte Johan Wiland storspelat kunde siffrorna blivit pinsamt höga.
Jag har alltid hållit Åge Hareide högt, både för hans tränaregenskaper och sätt att föra sig. Men han bör fråga sig vad som görs fel när Malmö gång på gång misslyckas med att vara vakna från start. I första halvlek var 0-1 nära efter bara en minut. I andra halvlek kom Sjachtars straff direkt, extremt olyckligt, i ett läge då MFF ännu hade chansen. Om inte att vinna så i alla fall att försöka kämpa in ett viktigt bortamål och bli kvar i leken.
Malmös spelare såg ofokuserade och trötta ut, säsongen har varit lång och man ska minnas att svenska klubbar inte är i närheten av att vare sig den bredd eller spets som behövs för att i längden orka och kunna prestera på topp i både ligaspel och Champions League.
Poäng mot Real – en pojkdröm
Nu är allsvenskan över men dessvärre lär Europa-spelet vara det också för MFF, om bara två matcher. Poäng borta mot Real Madrid känns som en pojkdröm, poäng hemma mot PSG lite mer realistiskt men vi pratar fortfarande grader i helvetet. Särskilt som Sjachtar samtidigt måste gå poänglösa.
Drömmen om fortsatt Europa-spel efter nyår släcktes i kväll, med sorgligt stor sannolikhet. Jag är inte MFF-supporter men alla som vill svensk fotboll väl önskar självfallet att våra svenska lag får så mycket speltid på den stora fotbollsscenen som möjligt.
Jag såg MFF:s första CL-match i fjol, i Turin, mot Juventus, och imponerades av hur Malmö trots allt lyckades stå emot hyfsat och förlora, men göra det med äran i behåll.
Mot Sjachtar Donetsk gjorde man inte det. Kvällen som skulle bli den största i Europa fick en bitter bismak.
Nu återstår bara för Malmö FF att åka till Madrid och njuta, samt ta emot Zlatan & PSG hemma med öppna famnar. MFF har inget att förlora längre. Det är bara att spela ut, satsa allt och ta den sista minimala chans som finns.
Och framför allt ha kul så länge det varar, innan Europa-scenen stängs och vardagens vinterträning kallar.