Wegerup: I går var det Bollnäs som stod för showen
BOLLNÄS. I skuggan av de stora sporterna och de stora namnen.
I bitande kyla och lätt snöfall, långt från de stora arenorna.
Där fortsatte Patrik Nilsson i går kväll, i all stillhet, att skriva idrottshistoria.
Något annat kan det inte kallas. Att bara säga att Sandvikens målkung skriver bandyhistoria vore inte nog. 82 mål på 22 matcher, det är stort, ogripbart stort.
I går var dock showen inte Patrik Nilssons. Han gjorde sitt mål, han höll sin svit intakt. Men kvällen och matchen, den var Bollnäs. Vi hade rest från huvudstaden för att se serieledande Sandviken slå krisande Bollnäs och Patrik Nilsson ösa in en handfull mål till. Men livet och idrotten är vackrare än så; låter sig inte regisseras, bjuder på det oväntade i stället för det förväntade.
Match – vardagens fest
Vi serverades ingen målkavalkad av Nilsson, men vi fick så mycket annat när vi kom som gäster till Bandyland. Gäster hos verkligheten, det andra Sverige, det riktiga, nära. Knappt tre timmar från Stockholm, men världar bort. Rusningen bakom oss, allt glesare mellan husen, tätnade skog, djupnande mörker. Tankning i Stråtjära, sen framme i Bollnäs, runt på huvudgatorna. Folkets Hus, Grand Hotel, nattklubben Tranan, grillen Mamma Mos.
Liten stad där bandyn är stor. En match är en fest i vardagen och så var vägen upp till arenan Sävstaås också smyckad med flammade marschaller. Där var varm korv och bengaler och unga flickor som åkte skridskor med en lallare till maskot, allt medan en lätt nysnö föll, så mjuk som puder. Det var långt ifrån mina vanliga arenor – och det var underbart.
Patrik Nilsson, han hade däremot en mindre underbar kväll. Han, liksom hela Sandviken.
”Vi faller ihop”, konstaterade landets meste målgörare efteråt, med hjälmen i hand och besvikelse i blick och jo, nog föll Sandviken ihop.
I stället var det Bollnäs som reste sig. Efter ett tränarbyte, sju sorger, åtta bedrövelser, flera insändare i lokaltidningen och alldeles för många mål i baken vann man med 6–3 och gav de 1 039 på de frostiga läktarna efterlängtad upprättelse. Många hade stannat hemma från matchen i besvikelse över Bollnäs svajiga säsong men de som kommit jublade desto mer när målen kom.
Tänker inte på rekordet
Lika högt jublade man när Patrik Nilsson inte kom förbi försvaret, när hans mål inte kom. Nilsson gjorde sitt enda mål på straff och från hemmaläktaren hördes skadeglada kommentarer som ”ni ska se att det här med målen satt sig i huvudet”, ”han vill baragöra snygga mål nu” och ”Nilsson är iskall”.
Patrik Nilsson själv, han bara ruskade på huvudet och log när målen kom på tal efteråt, när jag undrade om han är trött på tjatet om hur nära han är att göra hundra mål på samma säsong.
”Det är inget jag tänker på, det är verkligen inte det”.
Däremot tänker den 25-årige bandyspelaren en del på VM. I dag går flyget mot Ryssland, landet där han vill vinna guld – och bli proffs. I en rysk klubb kan Patrik Nilsson få ägna sig åt bandyn på heltid, lämna jobbet på metallindustrin Sandvik, tjäna uppemot tio miljoner kronor om året.
”Det låter som väldigt mycket, nästan för mycket”, är Nilssons kommentar om lönesumman som en målkung i serie A eller Premier League knappt ens skulle stiga ur sängen för.
Skilda världar
I Bollnäs programblad läser jag sen att i stort sett alla i klubben jobbar ideellt och jag tänker en stund på det här med skilda världar. På pressrummets tv-skärm visas tillsammans med bandyresultaten även siffrorna från Afrikanska mästerskapen, sida vid sida:
Tunisien–Senegal 2–2. Edsbyn–Villa Lidköping 18–2.
Bilden av den skärmen dröjer kvar för min inre blick när vi åker hemåt i natten, genom ett sovande Sverige.