Vad finns att säga nej till om OS, Stockholm?

Erik Karlsson om OS 2026 i Stockholm, SOK och politiken bakom

Politikerna i Stockholms stadshus säger nej, nej och åter nej.

SOK vägrar lyssna på de folkvalda och kör på ändå.

Ändå är frågan vem som överskattar sin makt mest.

För vad finns det egentligen att säga nej till, Stockholm?

Jag vet inte för vilken gång i ordningen SOK samlade den svenska pressen i sitt högkvarter på Stockholms stadion för att berätta att OS 2026 minsann vore det bästa som kan hända Stockholm, Sverige och världen.

Ja, kampanjchef Richard Brisius använde faktiskt den tämligen storvulna retoriken när han skulle beskriva vikten av att Sverige ska få chansen att statuera exempel för hur framtida ”budget-OS” ska se ut.

– Det är för bra för att vi inte ska ge alla intressenter en seriös chans att titta på det.

Den här pressträffen var slående lik den i juni 2017. Då hade S-majoriteten i stadshuset sagt nej till OS med motiveringen att det inte hade ett brett stöd i stadshuset (fast själva ville man minsann!). Då berättade SOK att man skulle fortsätta ändå, nya IOK-miljarder hade tillkommit och man kunde därmed lyfta ur staden ur den ekonomiska ekvationen.

Den här gången hade den där delen av stadshuset som inte stöttat projektet tidigare fått makten – och se på maken: de tyckte inte att OS var en bra idé den här gången heller.

Men det var visst sossarnas fel nu också:

– Socialdemokraterna stängde dörren. Hade man menat allvar med att man verkligen ville ha OS, då hade man gått till botten med de här sakerna i en utredning. När det inte har funnits någon tjänsteman på stadsledningskontoret som jobbat med detta har svaren inte gått att få, sa idrottsborgarrådet Karin Ernlund (C) i DN i dag.

”Kanske är inte dumt”

Men när alla med en roll på SOK-kontoret fått säga sitt i dag kom jag på mig själv med att gå att nynna på en gammal Sven Ingvars-dänga:

”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske...”

Kampanjchef Rickard Brisius avfärdade inte heller idén på att göra den till kampanjlåt helt.

– Kanske är inget dumt ord, det betyder ju att det kan ske, konstaterade han i ett försök att ta frågan på allvar.

Dessförinnan hade han berättat att spelen inte kommer kosta en enda skattekrona.

Och det är här det börjar bli intressant i den här idrottspolitiska röran. För vad är det Stockholm stad sagt nej till?

SOK-ordförande Mats Årjes har inget rakt svar.

– Det är en väldigt bra fråga, det är inte ideologiskt drivet för de öppnar för OS i framtiden. Jag har sett att de hänvisar till bristande utredningsunderlag men det som de hänvisar till är inte det förslaget som ligger nu.

Jag omformulerar frågan: Finns det något att säga nej till?

Mats Årjes tvekar.

– Eh... det är en väldigt intressant fråga. Jag kan inte svara på det.

Ni förstår, det här är en känsliga fråga.

Men formellt är det rätt tydlig: Stockholms stad kan få väldigt svårt att stoppa det här OS-tåget.

Men vadå, de kan väl stoppa byggandet av arenor?

Nej, varken den nya längd-/skidskyttestadion eller skridskohallen som måste byggas kommer hamna inom Stockholm stads gränser utan i klart mer intresserade kranskommuner, detsamma ser ut att gälla OS-byn där man planerar att hyra in sig i befintliga byggen.

Sju år på sig att hyra i två veckor

Det SOK i nuläget behöver, anläggningsmässigt, är att med sju års framförhållning hyra alla stadens stora arenor i två veckor i februari 2026. Det känns inte som en oöverstiglig uppgift för idrottsförvaltningen.

Det enda som SOK behöver för att fortsätta i ansökningsproceduren är en statlig garanti för säkerheten per den elfte januari 2019, en garanti man fått ja till tidigare ansökningar och som ansvarig minister Annika Strandhäll (S) redan är ”försiktigt optimistisk” till.

Så det är inte svårt att förstå att SOK väntar. Tiden kan nämligen mycket väl tala för den olympiska elden på Stockholms stadion.

Tänk er scenariot: Calgary-kampanjen stöter på problem i den inhemska folkomröstningen nu i november (för att inte tala om att det ändå är ”Europas tur”) och Milanos kandidatur fortsätter att kantas av inrikespolitiska problem. Plötsligt seglar Stockholm upp som den enda rimliga kandidaten och vips ser förhandlingsläget ganska bra ut.

Både mot IOK och Stockholms stad.

IOK vill inte riskera att deras projekt med billigare och hållbarare OS går i graven direkt och man kan säkert ställa ännu fördelaktigare garantier för arrangören. Och vad ska Karin Ernlund säga när Mats Årjes ringer upp henne efter midsommarhelgen och berättar att Sverige visst vunnit värdskapet på IOK:s kongress?

Jag tror inte det blir nej.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.