I skuggan av en skandal: ”Jag mår illa av det här”

En pressad superstjärna, en tränare det stormar kring och en 269-sidig rapport från USADA – så blev Nikes superprojekt misstänkt för dopning

Uppdaterad 2017-06-15 | Publicerad 2017-05-28

EUGENE. Mo Farah vann sitt sista banlopp på amerikansk mark.

Men återigen skuggades hans framfart av dopningsmisstankar mot hans tränare Alberto Salazar och den Nikesponsrade träningsgruppen han är en del av. 

Från hjärtat av den globala skojättens ursprung berättar Sportbladet om läckta dopningsrapporter, gråzoner och hur några av världens mest framgångsrika löpare återigen satt fingret på friidrottens förtroendekris.

– Jag mår illa av det här dras upp igen, säger Mo Farah till Sportbladet.

Svenska stavfenomenet Armand Duplantis, 17, är på plats på sin första presskonferens någonsin inför en Diamond League-tävling.

I den åtta namn starka uppställningen på scen, som innehåller namn som Allyson Felix, Elaine Thompson och Mo Farah, är han både mest oerfaren och minst meriterad. 

Men han sticker ut också på ett annat sätt.

Han är den enda idrottaren som inte är Nike-sponsrad på scenen. 

”Mondo” är inte sponsrad överhuvudtaget, skolreglerna i USA förbjuder honom att ta emot några pengar eller ingå kommersiella samarbeten. Ändå har han valt att sätta på sig en tröja med den välkända Nike-logotypen dagen till ära. 

Kanske vill han bara passa in. 

Här i Eugene kretsar nämligen det mesta kring det globala skojätten. Det var på University of Oregon i Eugene som fröet till skomärket såddes av Phil Knight och Bill Bowerman. De har sitt huvudkontor i Portland bara två timmar bort och i den mindre universitetsstaden är spåren många.

Företag med stort inflytande

Bara ett par kvarter från klassiska friidrottsarenan Hayward Field har Phil Knight, med värderade tillgångar på cirka 190 miljarder, byggt en sprillans ny basketarena som han döpt efter sonen Matthew och intill ligger en nyuppförd skolbyggnad till för universitetets idrottare – även den betalad av Knight. Så klart sponsrar företaget också hela Diamond League-tävlingen, döpt till The Prefontaine Classic efter löparlegendaren Steve Prefontaine som tränades av Bill Bowerman.

2021 kommer dessutom VM att hållas här efter att IAAF blivit så exalterade över möjligheten att arrangera mästerskapet på amerikansk mark att man helt sonika strök slutomgången med röstning där Göteborg var tilltänkt motståndare. Lagom till dess väntas också Nike ha övertagit Adidas som sponsor till det internationella friidrottsförbundet.

Och det är inte bara här i Eugene som Nike och amerikansk friidrott är tätt sammanflätade. När det senaste sponsorkontraktet med förbundet, som går ut i år, skulle omförhandlas skrev de båda parterna ett kontrakt som sträcker sig hela vägen till 2040. 

Det är alltså redan klart att ofödda amerikanska olympier kommer att bära företagets logga om 23 år.

Avtalet, som totalt sett uppges vara värt kring 4,3 miljarder kronor, står för ungefär hälften av alla marknadsintäkter som det amerikanska friidrottsförbundet väntas få in årligen fram till dess.

När det skrevs under blev det också en markering mot de protester som blev allt mer synliga från aktiva med andra sponsorer.

Budskapet: räkna med att du aldrig kommer få synas i din sponsors kläder när du tävlar på den stora scenen.

VM-tvåan på 800 meter från 2013, Nick Symmonds, tog konflikten till sin spets inför VM i Peking 2015. Han vägrade gå med på kravet att ständigt bära Nike-kläder under mästerskapet, även vid sidan av tävlingarna, utan ville i stället promota sin sponsor Brooks.

Förbundet vägrade och petade i stället Symmonds ur truppen.

Nick Symmonds

Framgångar för amerikansk friidrott är alltså också framgångar för Nike. Och den globala skojätten har bestämt sig för att inte bara stå och titta på och låta förbundet och landets universitet stå för talangutvecklingen. 

När amerikansk medel- och långdistanslöpning hade en tuff period kring millenieskiftet agerade företaget genom att själva dra igång det så kallade Oregon Project. Förre storlöparen Alberto Salazar anställdes som tränare och Nike gav honom alla tänkbara resurser till träning och forskning för att återigen göra amerikanska löpare till en maktfaktor. Löpare rerkryteras, avlönas och tränas stenhårt på träningsbasen i Beaverton, strax utanför Portland.

Förvandlats till segermaskin

Redan från start tänjdes gränserna för det tillåtna maximalt. Wada kritiserade bland annat de speciella filter som sattes in i de aktivas hus som reducerade syreinförseln för att simulera hög höjd, men valde i slutänden att tillåta dem. Och så har det fortsatt. Alberto Salazar har med Nike-pengar hela tiden kunnat testa den senaste forskningen och pressa gränserna. En balansakt på slak lina har det visat sig.

Mo Farah kom till Oregon Project 2011. Han var visserligen inte amerikan, men Alberto Salazar menade att hans blotta närvaro skulle höja nivån på de övriga aktiva. Dessutom var Nike inte främmande för att ta ytterligare marknadsandelar på den europeiska marknaden på samma sätt som man nu givit japanska löparlöftet Suguru Osako en plats fram emot Tokyo 2020. När allt kommer omkring är det inte frågan om välgörenhet.

När Mo Farah kom var han en duktig löpare. Under Alberto Salazar har han transformerats till en segermaskin.

Sedan 2011 har Mo Farah sprungit hem fyra OS-guld, fem VM-guld och tre EM-guld på 5000 och 10000 meter och etablerat sig om en av de främsta löparna genom alla tider och kanske friidrottens näst största stjärna bakom Usain Bolt.

Galen Rupp

Därför blev det också en världsnyhet när BBC och Pro Publica 2015 avslöjade hur Alberto Salazar misstänktes ha dopat Farahs träningskompis och konkurrent Galen Rupp ända sedan 16 års ålder. OS-silvermedaljören från 2012, och flera andra löpare i gruppen, ska enligt uppgifterna ha behandlats med testosteron- och sköldkörtelmediciner under lång tid. Några bevis mot Mo Farah fanns inte och Alberto Salazar och Galen Rupp nekade bestämt till att man gjort något olovligt.

Några avstängningar blev det inte. Men granskningen fick effekter. Amerikanska antidopningsenheten USADA intensifierade arbetet med en rapport om misstankar mot Salazars grupp. En rapport som läckt i omgångar, bland annat via ryska hackergruppen Fancy Bears, och som bara veckan före tävlingarna i Eugene publicerades i sin helhet på sajten Flotrack (USADA har fortfarande inte bekräftat dess äkthet).

I rapporten kan man läsa flera vittnesmål från idrottare i gruppen som talar om en medicinkultur där aktiva tvingas till Salazars vän och personliga doktor, Jefferey S. Brown för att få sköldkörtelmedicin eller andra receptbelagda doser av astmamedicin eller vitamin D och liknande preparat utskrivna.

Marathonlöparen Dathan Ritzenheim berättar om hur han i perioder kände sig tvingad att ta stora doser av både sköldkörtelmedicin och så kallat L-karnitin trots att han inte tyckte sig behöva det. Han visste att om han inte gjorde som Salazar ville skulle han snabbt kunna petas från gruppen och bli av med mer eller mindre hela sitt finansiella stöd.

”Är det verkligen lagligt?”

L-karnitin ett naturligt ämne i kroppen som omvandlar fett till energi. Själva substansen är inte på Wadas lista, däremot är det förbjudet, enligt Wadas antidopningskod, att injicera mer än 50 ml av någon substans om det inte handla om ett akut sjukvårdsläge. När Ritzenheim frågade om ”det här verkligen är lagligt?” fick han svaret från Salazar att ”Vi är på gränsen, men vi tar inga chanser där vi kan göra bort oss. Allt är kollat med USADA, jag gör ingenting utan att kolla med dem”.

Men någon sådan korrespondens med USADA finns inte och i själva verket menar man berättelserna från aktiva och tidigare tränare inom Oregon Project tyder på att Salazar och Brown faktiskt brutit mot Wadas regler vid flera tillfällen när man gett för stora doser av L-karnitin intravenöst under förlopp som varat i timmar.

När USADA bad om ett vittnesmål från Doktor Brown fick man ett barskt nej och när man bett Alberto Salazar dela med sig av medicinska uppgifter som bland annat ska styrka att han får inneha testosteron-mediciner hemma hos sig har han hävdat att han inte kan lämna ut mejlen ”för de ligger på Nikes serversystem”.

I en friidrottsvärld som radat upp skandaler av enorma mått med statskontrollerad dopning och korruption ändå upp till IAAF:s toppskikt är den här typen av gråzoner mer svårtydda. Är det här i själva verket, som Salazar hävdar, bara ett sätt att ligga i framkant och orka med hård träning eller är det dopningsbrott som borde leda till upplösningen av en av världens mest framgångsrika träningsgrupper?

Jan Kowalski, ordförande för Stadionklubbarna som arrangerar Bauhausgalan, erkänner att han funderar mycket på var gränsen ska dras. Trots att Mo Farah aldrig pekats ut som dopad är Kowalski inte helt säker på om han skulle vilja ha världens kanske näst största friidrottare på Stockholms Stadion.

– Det spekuleras mycket kring Mo Farah, om en sådan person skulle bli aktuell för galan skulle man behöver fundera på det, säger han.

Britten själv är urless på ämnet som förföljt honom under så många år nu.

– För att vara helt ärlig, jag mår illa av att det här tas upp igen. Det som kommer nu är inget nytt, pressen vill vrida på det här och salta historien lite mer för varje gång. Jag är fyrfaldig olympisk mästare och då får man mycket sådant här också, men det enda jag kan göra är mitt bästa, säger han och fortsätter:

– Jag tror på en ren idrott och jag vet vad jag har gjort. Det jag åstadkommit har jag åstadkommit genom hårt arbete.

Hur säker är du på att miljön du tränat i har varit ren?

– Det tror jag definitivt. Allt som kommer fram nu är samma, det vinklas bara om och om igen.

– Jag har inte läst hela rapporten ord för ord, men jag vet att det vi gör är normalt. Jag vill bara fortsätta vinna medaljer för mitt land och för folket som stöttar mig.

Stor publikfavorit

Folk som stöttar honom är det gott om i Eugene. När hela tävlingsprogrammets största stjärnor presenterades fick britten det klart största jublet mitt bland alla amerikanska stjärnor. När Farah sedan styrde loppet från täten på slutvarvet och spurtade ner det som beskrivits som det tuffaste 5000-metersfältet någonsin på amerikansk mark vrålade hela Hayward Field.

Och frågan som blir hängande i luften efter målgång kanske inte just den om Mo Farahs inblandning i tvivelaktiga träningsmetoder. Det är snarare vem i amerikansk friidrott som har incitament att verkligen gå från ord till handling i en granskning av en av landets främsta träningsgrupper när den betalas av samma bolag som också ser till att amerikansk friidrott står upprätt de närmaste 23 åren?