Svennis: Lev livet!

Kristoffer Bergström

Det är sista säsongen i Sven-Göran Erikssons liv.

Från en fåtölj ger den cancersjuke tränargiganten sitt bästa råd till andra i hans situation.

– Lev livet!

Gårdagens tåg mellan Karlstad och Stockholm tog två timmar och trettiotvå minuter. En resenär uppskattade punktligheten.

Förvisso har fem år har gått sedan hans senaste tunga uppdrag, som förbundskapten för Filippinerna, men för Sven-Göran Eriksson är rutiner helt centrala. Aldrig att han skulle söla – och nåde den som är försenad.

Så här sitter vi i varsin fåtölj i tv-huset i Stockholm för lanseringen av ”Fotbollens historia”, en åttadelad SVT-dokumentär där premiären tillägnas Torbjörn Nilsson, den ängslige anfallaren som blomstrade först när Svennis satte honom i mental träning. Tio minuters intervjutid har jag, det betyder inte elva eller fjorton.

Sven-Göran skimrar.

”Jag saknar det”

Han har svart kofta och blå skjorta. Under dem sprids cancern i bukspottskörteln. Kanske dör han innan året är över, kanske får han uppleva nästa vår, men inte ens den värsta sortens osäkerhet förmår honom att släppa kontrollen.

– Jag har vad jag har. Och det vet jag. Men det är ingenting som jag springer och tänker på, utan jag kör på så länge det går, säger han.

Men hur mår du just nu?

– Jag mår hyfsat bra...

Han sväljer.

– Om jag inte sätter mig och tänker.

Du är kanske den person i svensk fotboll som varit bäst på att planera, systematisera och ordna saker. Nu kan du inte göra det. Hur är det att hantera den bristen på kontroll?

– En fotbollstränare är ju sjukligt punktlig. Ska jag och min flickvän köra bil klockan tre är det inte fem över, för då får man böta i fotbollen. När jag slutade jobba så saknade jag jobbet i sig självt, fotbollen givetvis, men också rutinerna. Man vaknar sju, åtta är det frukost, nio ska man till träningsanläggningen. Jag saknar det, fast det borde vara tvärtom.

”Det är fantastiskt”

Ja, du har egentligen livslång semester.

– Ja, men det är som att kroppen vill ha ordning och reda och så ska det vara.

Så det håller du hårt i?

– Ja, tider och sånt. Hela min familj säger ”pappa du är sjukligt punktlig”. Och det är jobbigt.

Den lågmälde värmlänningen har meriter som ingen svensk tränare kan matcha. Ligatitlar i Sverige, Italien och Portugal, Uefacupguld med Blåvitt, cupvinnarcupen med Lazio, förbundskaptensrollen i England, Mexico och Elfenbenskusten. Hela fotbollsvärlden rapporterade när han i januari berättade om sin sjukdom, om sina våndor, om sitt livs mest stolta stunder. Svensken bjöds till Anfield för att i mars coacha Liverpool i en legendarmatch mot Ajax.

Men det blir inte mer fotboll, annat än på tv. Nu blir det motion, samtal och fikor.

– Jag har mycket besök, vilket är väldigt trevligt. Kaffepannan står på. Det är gamla vänner uppe i norra Värmland. Och Staffan Lindeborg sätter sig i bilen med Thomas Wernerson och åker upp från Göteborg. Det är fantastiskt.

Och ni käkar mandelkubb?

– Ja, mandelkubb eller kanelbullar.

”Jag kastar bort tanken”

Ögonen glimmar av vördnad. Att två vänner bilar fyra timmar norrut, från Göteborg till Sunne, sådana gester gör Svennis varm inombords.

Lika tacksam är han över lyckönskningarna från sina gamla adepter. Wayne Rooney, David Beckham, Roberto Mancini, alla har de ringt och beklagat svenskens öde.

– Det är ju väldigt många vänner som hör av sig. Fotbollsspelare och till och med ordföranden i Fifa som sände ett väldigt vackert textmeddelande.

Vad gör du mer på dagarna?

– Jag försöker att motionera på låg nivå. Jag går ut en timme. Jogga går dåligt, men jag lyfter lite och gör situps.

I somras var jag ute hos Arne Hegerfors och pratade om döden. Han hade varit där redan, sa han, och beskrev det som ett vitt rum. Har du försökt skapa dig en bild av vad döden är?

– Nej, egentligen inte. Det är nog en tanke som jag kastar bort. Lurar hjärnan och tänker inte på det.

Ett vitt rum, hur låter det?

– Ja, jag vet inte. Det enda jag vet, egentligen det vi alla vet, är att vi kommer att hamna där en dag. Min dag är närmare än jag trodde att den skulle vara. Men så är det och accept it and that’s it.

Ska grilla och bjuda in folk

Gråter du mycket?

– Av glädje. I Liverpool grät jag av glädje. Det var ju otroligt vackert. Men jag sitter inte i ett hörn och gråter för att jag är sjuk. Det skulle jag inte tillåta mig att göra.

Varför inte?

– Det blir väldigt negativt. Att springa omkring med negativa tankar och tänka på vad som ska hända nästa vecka, nästa månad... nej. Lev!

Du sa ju för några månader sedan att du har ett år kvar.

– Ja, det har jag sagt, men det blir säkert mer eller mindre. Jag går inte ut och fastställer en dag när det ska ske.

Men för att tänka som en fotbollsspelare så är det ju en avskedsturné du är ute på. Den sista säsongen.

– Ja, det kanske det är.

Då kommer den sista sommaren snart. Vad ska du göra på den?

– Ja, jag ska vara hemma på gården när våren och sommaren kommer. Ut och grilla, bjuda in folk. Det ska bli trevligt.

Ingen längtan att resa

Har du börjat tänka på var du vill begravas?

– Ja, men det har jag nog gjort sedan lång tid tillbaka. Långt innan jag blev sjuk. Jag vet var jag vill bli begravd.

Vet du vilken musik du vill höra?

– Nej, nej, nej.

Är du en musikmänniska?

– Nej. Jag gillar musik på sätt och vis, men när jag är hemma och hjälper till att laga mat så behöver jag inte ha radion på.

Du har nog med tankar och med samtal med din flickvän?

– Absolut.

Du har alltid varit en person som förnyar dig. Ska du försöka lära dig något nytt på slutet – ska du plötsligt börja jonglera?

– Nej, det ska jag inte. Och jag har liksom ingen längtan att resa jorden runt, det har jag mer eller mindre gjort, så det är ingenting som jag måste göra. Men jag läser mer historia än tidigare. Jag tittar på väldigt mycket historiska dokumentärfilmer. Det gillar jag.

I dokumentären exemplifieras Svennis nytänkande med en avgörande episod på 70-talet. Två år i rad ledde han Degerfors till seger i division två, men i kvalet till ettan blev de darrbenta och förlorade. För att bryta mönstret ringde han dit den norske idrottspsykologen Willi Railo.

”Han var orolig och ängslig”

Det kan inte ha varit jättelätt att införa mental träning i Degerfors?

– Nej, absolut inte. Degerfors är ett brukssamhälle, det får inte hända nyheter där. Men jag sa till spelarna att på söndag träffas vi i Folkets hus klockan tio på morgonen. ”Vad ska vi göra där?” sa de på värmländska. ”En psykolog, vad fan är det?”. Motståndet var totalt.

Som om du tagit dit en clown från Brasilien?

– Ja, men de kom allihop och köpte det. Han började jobba mentalt med oss, det gick i vågor, men ju närmare kval vi kom desto mer bränsle fick han in. Vi vann kvalet hur lätt som helst och gick upp.

När Sven-Göran ledde IFK Göteborg ringde han samme norrman för att lösa upp knutarna i Torbjörn Nilssons hjärna.

– Han var outstanding på träning, kanske den bäste forward jag sett. Men på matchen lyckades han inte. Han var rädd för att få en spark. Torbjörn Nilsson rädd för att få en spark? 1,85–1,90, stor och stark, och så var han rädd för att det skulle bli fiasko. Orolig och ängslig för matcherna, säger Sven-Göran Eriksson i ”Fotbollens Historia”.

Jonseredsonen la sig varje dag på en soffa och lyssnade på Willi Railos kassettband. Möjligen var han landets förste lagidrottare att träna sin mentala kapacitet så grundligt och efter fyra månader bar det frukt. Med tvivlet utraderat var det som att Sven-Göran Eriksson fått ett nyförvärv: plötsligt ledde han Europas främste anfallare.

”Härlig? Jag vet inte”

Drillade i Svennis press med understöd tog amatörerna i Blåvitt över kontinenten. Torbjörn Nilsson var en av målskyttarna när storlaget Hamburg utklassades med 3–0 i Uefacupfinalen.

– Det var som en saga alltihop, säger Svennis i dokumentären.

– Sven-Göran Eriksson borde stå staty utanför Kamratgården, lägger Nilsson till.

32 år senare sitter regissören bakom svensk klubblagsfotbolls största bedrift på herrsidan i en fåtölj och myser.

Pressfolk närmar sig honom från sidan, visar med pekfingret att jag bara har en fråga kvar. Svennis sträcker fram handen och ler.

Det är konstigt att prata om när du sitter här och gnistrar, men hur vill du bli ihågkommen?

– Att jag var en ärlig människa. Jag gjorde det jag kunde som tränare, så jag vill bli ihågkommen som en bra människa.

En ärlig och härlig människa?

– Härlig vet jag inte. Men jag tackar.