Kan bli den största svenska VM-festen någonsin

Wennerholm: Längtar redan tillbaka till London

Foto: TT & Bildbyrån
SPORTBLADET

LONDON. Jag har just lämnat London Stadium efter en ny, fantastisk svenskdag.

Och jag längtar redan tillbaka.

VM i augusti kan bli en av de största svenska friidrottsfesterna någonsin.

När den här säsongen startade såg det inte direkt muntert ut för svensk friidrott.

Men nu har Sverige plötsligt en storfavorit till VM-guldet i Daniel Ståhl och en hel del hyggliga medaljchanser.

Daniel Ståhl uppträder som en riktig mästerskapskastare och jag tror segern här i VM-genrepet i London var en av hans viktigaste.

Inte bara att han vann, utan sättet han vann på när han satte hela övriga världseliten på plats i sista kastet. Nu var det VM-lika förhållanden med massor av publik och en stämning som bara britterna är mäktiga då vi talar friidrott.

Stark som en oxe – smidig som en katt

Segerkastet på 66,73 är långt ifrån det längsta han gjort, men att göra det i den här typen av stadiongryta är oerhört imponerande.

Daniel Ståhl är inte bara världens bästa dikuskastare just nu, han kan vara det i tio, tolv år framåt om han håller sig frisk och skadefri.

Stark som en oxe och smidig som en katt, som hans tränare Vésteinn Hafsteinsson beskriver honom.

Ingen annan kastare är i närheten av den kombinationen av fysisk kraft och smidighet i ringen.

Men det känns som det knappt går att sitta på en galatävling den här sommaren, utan att få se svenskar som överträffar sig själva.

Och talar vi medaljchanser så har vi Sofie Skoog och Erika Kinsey som båda har medaljchans om de har rätt dag i en VM-final. Numera räcker det långt med 1,97, som Erika Kinsey redan hoppat och Sofie Skoog var snubblande nära att klara den här söndagseftermiddagen.

I Rio räckte 1,97 ända till ett guld, vilket visar hur standarden sjunkit i damer höjd. Mycket beroende på att ryskorna varit avstängda. Det blir extra tydligt då Marija Lasitskene fått komma tillbaka och tävla under neutral flagg. Hon är förmodligen den mest överlägsna friidrottaren alla kategorier just nu.

Därför kommer det inte räcka med 1,97 för att ta guld den här gången. Men ett VM-silver eller brons är inte kattskit det heller.

Rekordet ryker innan sommaren är slut

Men den som kanske imponerade mest här i London var unge Kalle Berglund på 1 500 meter. 21-åringen som spelat tv-puckhockey för Blekinge tog ett EM-silver inomhus i Belgrad vintras och nu sänkte han sitt personliga rekord med över tre sekunder utomhus.

Från 3.39,98 till 3.36,60. Han hade faktiskt sprungit fortare inomhus än ute inför det här loppet, då han satte svenskt rekord inomhus i Birmingham i vintras med 3.37,69.

Nu är jag tämligen säker på att ett av de äldsta svenska rekorden – Johnny Kroons 3.36,49 från 1985 – kommer att vara slaget innan sommaren är över. Det är på tiden.

Kalle borde också vara VM-klar efter sitt lopp, då han är så högt upp på rankningen att han kommer att få en inbjudan utan att behöva klara VM-kvalgränsen på 3.36,00.

Det finns flera svenskar i samma situation.

Khaddi Sagnia till exempel. Hennes 6,72 är tre centimeter från den officiella VM-kvalgränsen i längd, men hon är samtidigt på en delad 19:e plats i världen just nu. Och IAAF kommer att bjuda in de 32 bästa till VM.

Vem hade trott det här efter Rio?

Sverige kan faktiskt få en rekordtrupp när allt är över, om vi räknar bort hemma-VM i Göteborg 1995.

Och lika många medaljchanser som när Christian Olsson, Carolina Klüft, Holm, Kajsa och Kallur var som bäst.

Vem hade trott det för ett år sedan och ett OS i Rio som var det sämsta svensk friidrott någonsin gjort.

Några verkar i alla fall ha lärt av den läxan.