Wegerup: Vi ska vara glada att Inter gör allt för att spara Ibra
Han är Inters härförare.
Han är vår storstjärna inför EM.
Zlatan bär tunga förväntningar på sina axlar denna vår.
I match efter match efter match...
Inte konstigt om killen blir trött.
Ibland är det nyttigt att bli påmind om det självklara: Zlatan Ibrahimvic är ingen robot.
Nog må han verka övermänsklig ibland, men även vår klarast lysande stjärna på fotbollshimlen just nu kan kan bli trött. Det har synts på sistone, man har kunnat ana det. Att Zlatan visat lite av sitt gamla, mer eldfängda humör är dock inget att dra allt för stora växlar på. Fula ord och svordomar är inget som får gräset på fotbollsplanerna att vissna; de är härdade. Så där låter det på den nivån och ibland fångas fulsnacket upp av tv-kameror och mikrofoner, ibland inte. Som chefen och jag konstaterade när vi pratade om Zlatans mindre vackra tirad i går:
”Vad sa man inte själv på fotbollsplanen när man spelade?”. (Inga jämförelser i övrigt mellan oss och Zlatan som spelare...).
Zlatans irritation mot domarna i serie A har länge varit stor. I en Gazzetta dello Sport-intervju i höstas sa han att han gärna ville ha utländska domare. Han känner sig motarbetad och stundtals orättvist behandlad av den italienska domarkåren. Att den svenske stjärnanfallarens frustration mer än förut råkar bubbla över och pysa ut just nu kan absolut vara ett tecken på trötthet. På domarna, men också mer allmänt.
Fixstjärnan slits allra mest
Det räcker med en blick på Zlatans spelschema för att inse att det inte vore särskilt underligt. Så ser i och för sig verkligheten ut för alla spelare i de stora lagen i dag: omänskligt många matcher och otroligt höga krav. Zlatan är dock en av de spelare som slits allra mest, av två skäl. Det första är att han som huvudrollsinnehavare och fixstjärna i Inter spelar i stort sett alla matcher. Det tär, hur vältränad han än är.
Det andra skälet är den mentala press som följer med den roll Zlatan har, i såväl Inter som i svenska landslaget. Kraven och förväntningarna är himmelshöga. Förmodligen är de krav han ställer på sig själv ännu högre. Men likväl kan förväntningar, i de ögonblick då saker går tyngre, då ben och huvud är lite tröttare än vanligt, bli en börda.
Zlatan förväntas föra Inter till ännu en ligaseger och – det stora målet – seger även i Champions League. Sen ska han jogga ner, ta flyget till landslagslägret, dra på den blågula tröjan och dominera i EM. Ungefär så ser förväntningarna, lätt tillspetsade, ut.
Rätt att förvänta oss mycket
Som Zlatan spelat den här säsongen, med undantag för att han ännu är mållös i landslaget, gör vi rätt i att vänta oss mycket av honom. Han har spelat på en nivå som närmast är att betrakta som gudomlig. Men han är och förblir mänsklig. Han kan bli trött, han kan hamna i svackor. Inför landskampen mot Turkiet sa mina vänner och kollegor på Gazzettan att det var bra att Zlatan slapp åka dit och spela eftersom han var ”stanco morto”, dödstrött.
Med EM i åtanke ska vi vara glada att Zlatan är i den position han är, att Inter gör allt för att spara och bevara honom i så bra form som möjligt. Jag är neutral i den italienska ligastriden men om Inter ändå ska vinna så hoppas jag att det blir klart tidigt så att Mancini börjar spara Zlatan i ligan. Av blågula skäl är jag också kluven till vilka framgångar jag önskar Inter i Champions League.
Om Zlatan spelar CL-final så sent som den 21 maj innebär det både att han slits in i det sista och skaderisken, i en match som gäller så mycket, är förstås så hög att Lagerbäck kan få magsår för mindre. Samtidigt är detta fotbollens spelregler och en CL-seger kan också bli den perfekta trampolinen för ett segerrusigt avstamp mot EM. Även om det blir ett avstamp med lite trötta ben.