Hon vill besegra ökenmonstret
Publicerad 2015-01-04
Annie Seel var nära att sluta efter skadorna – nu kör hon Dakarrallyt
Axelskadan gjorde att Annie Seel gav upp. Hon kunde knappt ta på sig en tröja och tappade tron på framtiden.
Men Dakarviruset hade etsat sig fast i kroppen hennes. Därför är hon tillbaka med målsättningen att bli en vinnare:
– Jag kan och vill inte låta bli.
Det är mer än tio år sedan hon körde sitt första Dakarrally, då med en mc och tävlingen avgjordes i Afrika. Hon uppmärksammandes för sin kamp och för att hon aldrig gav upp trots att hon tävlade med en fraktur i ett mellanhandsben. Hon fortsatte tävlandet varje år, hon körde med bruten näsa 2009, hon vann damtävlingen trots att hon slet av ledbandet i tummen 2010 och hon har gjort sig ett namn som rallyprinsessan.
Men när hon skadade axeln svårt och läkarna talade om för henne att karriären var över ramlade hon ner i ett stort mörkt hål.
Sporten hon älskade togs ifrån henne, och för Annie Seel började en mycket tung period, både fysiskt och psykiskt.
–Läkarna sa att jag skulle vara glad över om jag kunde leva ett normalt liv igen. Jag fick ge upp alla drömmar om Dakar, för även om jag hade tänkt att jag skulle kunna köra bil så måste man kunna skotta sig loss ur sanden och byta däck. Jag kunde knappt ta på mig en tröja, säger Annie Seel, 46.
”Behövde Dakar”
– Då erbjöds jag att vara kartläsare och bläddra i papper tyckte jag att jag borde klara av. Det var en nödlösning för att ens få åka till Dakar, men jag kände att jag behövde Dakar och jag tänkte att om axeln blir bra så kanske jag kan köra någon gång.
Sand överallt, ingen sömn, för lite mat och allmänt jobbigt. Varför är Dakar ett måste i ditt liv?
– Alla dårar som håller på med detta har blivit bitna av Dakarbug. Det är ett virus. Till och med läkarna som gör det på sin semester för att ta handom alla som är skadade och slitna säger samma sak. Det är ett äventyr, man blir som en familj, trots att det är en hård och utslagsgivande tävlingsform. Det är det stora äventyret och det går inte att förklara med ord. Man måste uppleva det, säger hon.
Efter att ha varit codriver 2014 ska hon i år köra sin egen bil. Hon blev inbjuden att vara kartläsare åt teamchefen hos Rallyraid, men efter en testkörning bad han henne att byta plats. Hon fick chansen att köra, även om hennes främsta uppgift är att köra för teamet.
– Det kostar en och en halv miljon att hyra en bil, de pengarna har jag inte i dag. Detta är en bra lösning, säger hon.
Återvänder nästa år
– Alla som kan Dakarrallyt vet att det är åt helvete att komma dit första gången och tro att du är något. Det gäller att behålla kylan för tävlingen är fruktansvärt lång, säger Seel.
Målet är att komma tillbaka nästa år och året efter det, förhoppningsvis med en egen satsning
– I år är jag väldigt ödmjuk inför uppgiften, jag vill ta mig i mål. Nästa år vill jag däremot göra ett så bra resultat som möjligt, säger hon.
– Jag vill besegra monstret Dakar, men det finns inga garantier. En liten miss och då är det över. I Dakar har man alltid något ogjort och man vill alltid ha revansch.
Därför tar viruset över och hon kommer tillbaka - år efter år