Wegerup: Kan vara Zlatans sista triumf
När han nu tackats av i landslaget är en epok över
En elfte guldboll. En staty utanför nationalarenan.
Hylla den som hyllas bör.
Zlatan Ibrahimovic går till historien som vår störste genom tiderna.
Hans namn kommer att leva kvar långt efter att slutsignalen ljudit.
Så välbekant och ändå så obekant.
Att se Zlatan Ibrahimovic inta scenen på Fotbollsgalan och ta emot Guldbollen. Att skriva ännu en krönika om honom. Att vara med och välja honom som vinnare.
En epok går mot sitt slut, en tid då vi haft en spelare som varit fullständigt dominant, på en helt egen nivå.
I varje Guldbollen-intervju jag gjort med Zlatan har han talat om sitt mål; att vinna tio bollar, gå till historien, om sin hunger, sin vilja att aldrig bli nöjd. I fjol fick han sin tionde boll, nådde sitt mål. I år den elfte. Vi kommer aldrig att få uppleva något liknande igen, det vågar jag lova.
Lär vara hans sista
Denna gång finns dock ett vemod, mitt i triumfen. En vetskap om att denna boll lär vara hans sista. Zlatan har tagit avsked av landslaget, en epok är över.
Hur länge till han blir kvar på klubblagsnivå vet bara han själv, hur länge han vill, hur länge kroppen orkar. I oktober fyllde Zlatan 35 år och att han är kvar på toppnivå säger lika mycket om hans obetvingliga vilja och disciplin som om en järnfysik.
Men han visste, när han klev fram för att ta emot guldbollen, att det här kan vara hans sista triumf som spelare på den svenska fotbollsscen han ägt i över ett årtionde. Det hördes inte bara i hans tacktal utan skymtade i blicken, mellan leendena. Och det syntes i publikens blickar, hördes i applåderna. Ett tack för det år som gått men också för allt det andra, allt som varit.
Året då, Zlatans fotbollsår sen den senaste galan, hur har det varit? Inte ett år av renodlad succé och topprestationer, men ändå på en helt egen nivå inom svensk fotboll. Guldbollen-året har sin egen tideräkning, som börjar efter den senaste Fotbollsgalan. Det inleddes således med EM-playoffen mot Danmark i fjol. Två matcher där Zlatan Ibrahimovic gjorde allt vi kunde väntas oss av honom och mer därtill. Han var den kapten Sverige behövde, han ledde och bar laget och fick alla att lyfta till maxnivå. Och han gjorde de mål som krävdes, mål att minnas som gav oss en EM-sommar att längta till. Våren som följde fortsatte i samma fantastiska form med en Ibra som dominerade och briljerade i PSG och vann ännu en ligatitel innan han tog farväl av Paris. Kanske formtoppade Zlatan för tidigt, kanske stördes han undermedvetet av alla planer för och spekulationer kring hans framtid. Men EM blev inte som han drömt och tänkt det, varken för honom eller landslaget. Han lämnade sitt sista blågula mästerskap i besvikelse.
För tidigt att döma ut honom
Sen kom flytten till mäktiga Manchester United, till utmaningen Premier League, bättre sent än aldrig. En inledning som blev en smekmånad av mål och välkomsthyllningar, följt av en tung period av måltorka, kritik och ett svajigt United. Kanske har det vänt nu, efter de senaste målen. Med Zlatan är det alltid för tidigt att döma ut honom och han lever för att bevisa att de som gör det har fel. I dag, 35 år ung snarare än gammal, är han kvar i toppfotbollen, som anfallare i en av världens främsta klubbar. Samtidigt är han mänsklig (jo, faktiskt). Inte ens den mest glödande av viljor vinner i längden över livets obönhörliga gång. Benen kommer att stelna, nya unga viljor ta vid.
Hans karriär har passerat zenit, solnedgången skymtar vid horisonten. Därför har Zlatan också för varje år kommit att uppskatta sin guldbollar allt mer, på samma sätt som han älskar den staty som nu reses över honom utanför Friends Arena. Tanken på att bli odödlig. Det är bra och rätt att Svenska Fotbollsförbundet hyllar vår störste spelare genom tiderna.
Och bortom statyer och guldbollar lever minnena, för miljoner fans och alla oss som följt honom.
Skänkt människor glädje i vardagen
Själv minns jag mitt första möte med en ung kaxig Ibra sommaren 2003. Han spelade i Ajax men ville vidare, skulle ut och erövra världen och gjorde det. Alla möten, matcher och mål. Skämt och spetsfundigheter. Bråk. Rubriker. Karisman.
Sträcker jag ut armen kan jag omfamna alla dessa minnen. Hans första mål med Juventus. Hans debut i Inter under Florens måne. Det stormiga året i Barcelona. Återkomsten till Milano, scudetto-festen med Milan. PSG-åren, tiden i Paris. Flytten till Manchester och England, landet där fotbollens vagga stod. Och så det svenska landslaget; så många stora ögonblick att de knappt ryms, varken här på pränt eller inom en.
När Zlatan nu tackats av i landslaget är en epok över. Han har inte alltid varit lätt att hantera, men så mycket känslor han väckt. Ytterst få har stått oberörda inför honom. Det tomrum han lämnar efter sig handlar mycket om oss själva, om vissheten om att även den vackraste av fotbollssagor måste ta slut, den liksom allt annat.
En dag om många år kommer en vinterdag som den här, då en mjuk snö faller på Zlatans staty och alla vi som var med då den restes är borta sen länge, liksom han.
Borta, men inte glömd.
Zlatan har skänkt människor glädje i vardagen, det största man kan göra. För det, om något, kommer han att bli ihågkommen.