Leifby: Värdig vinnare – men ingen bryr sig

Påminner om när Riksrevisionen presenterar en rapport om statliga tandvårdsstödet

Det har blivit en tradition.
Första tisdagen i december varje år tilldelas en svensk idrottare en medalj av guld utifrån statuter någon skrev för 300 år sedan.
Och ingen bryr sig.

Följ ämnen
Golf

2004 fick Stefan Holm bragdguldet efter OS-guldet i höjdhopp i Aten samma år.
Någon, jag antar att det var tv-sporten, gjorde pappa Johnny sällskap i samband med tillkännagivandet.
Johnny Holm satt i matsalen på bruket där han arbetade, han åt potatismos ur en matlåda i rostfritt stål, radion stod på och när rösten förkunnade att ”2004 års bragdguld går till Stefan Holm” sade Johnny ”Jah!” och så återvände han till potatismoset i matlådan.

Det var inte mer med det.
Jag tänker alltid på den sekvensen den första tisdagen i december varje år.

Johnnys knyck med gaffeln, den måttliga reaktionen som ändå framstår som rent hejdlös jämfört med vad jag själv känner vid tillkännagivandet nuförtiden.

Det knycks inte ens med gafflar längre, det rycks på axlar med en entusiasm som påminner om den som infinner sig när Riksrevisionen presenterar en rapport om det statliga tandvårdsstödet.

Gjorde en snabb gallup

Bragdguldet har förlorat sin glans, det har blivit ett pris bland alla andra priser i tider då sporter, förbund och organisationer har sina egna galor, ceremonier och utmärkelser.

Jag gjorde en snabb gallup med 15 bekanta och lite annat löst folk.

Alla kan beskrivas som mycket sportintresserade, ingen visste om att priset skulle delas ut i dag, ingen brydde sig om vem som skulle få det.

Jerringpriset har kvar sin tyngd eftersom svenska folket röstar, jag kan tycka att hederspriset som då och då delas ut på Idrottsgalan är fint eftersom det har en relevans.

Vad jag kände klockan 13 i dag?

Ingenting särskilt, det var han värd, Stenson.

Tillbaka till potatismoset.

Jag hade känt precis samma sak om Jenny Rissveds eller Sarah Sjöström prisats för sina OS-guld.

Tillkännagivandet av vinnaren följs alltid av årets mest meningslösa diskussion, i paneler, morgonsoffor och i sociala medier drar det oväsentliga orerandet igång, om vem som egentligen borde fått priset, och någon tomte kommer alltid dragandes med;

”Vad är en bragd?”.

Om någon ställer den frågan är det bara att svara med en motfråga.
”Vem är du? Och vad är det för fel på dig?”

Vinnaren av Svenska Dagbladets guldmedalj ska, enligt statuterna, ha stått för… ”…ett avgörande av hög rang, vunnet genom ett exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition.”

Så urbota dumt

Segervilja och energi i förening med idrottslig ambition, alltså.

Wow.

Vidare står det, i STATUTERNA, att ”Bragdens värde skall anses förhöjt i ett fall där avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge. En serie bragder innebär ytterligare kvalificering för utmärkelsen.”

Varken Zlatan Ibrahimovic, Ingemar Johansson, Gunnar Nordahl eller Börje Salming har fått något bragdguld så man undrar ju vad det är för jävla statuter egentligen.
Det finns hundra och åter hundra svenska idrottsprestationer som varje år kan beskrivas på det sättet (ändå är valet av vinnare alltid populistiskt) och det säger sig självt att det är så urbota dumt att jämföra och ställa en tolv meter lång golfputt i ett blåshål mot ett OS-guld i simning i pressat läge mot en historisk VM-titel i rallycross mot att vara snabb som fan på en mountainbike på en knölig olympisk bana.

Svårt och vanskligt.

Är Henrik Stenson en värdig vinnare?

Absolut.

Hade Jenny Rissveds varit det?

Verkligen.

Leksand då?

Alla gånger.

De var chanslösa men lyckades ändå, de vann trots att de var mycket sämre, och det borde väl rimligtvis vara en större bragd än att segra i en idrott där du är och har varit bäst i världen ett tag?

Bragdguldet har delats ut sedan 1925, samma år chockades svenskarna när kostnaden på is sköt i höjden i Sverige eftersom vintern varit så mild.

Tiderna förändras.

Det är inte bara ispriset folk har slutat bry sig om.