”Ringde mitt i natten och dök upp utanför min dörr”

Malin Wahlberg

helskärm

BEAVER CREEK. Pernilla Wiberg stod på toppen av sin karriär i mitten av 90-talet.

För Sportbladet berättar SVT-experten nu att förföljdes av flera stalkers.

– Det ringde mitt i natten och en fransman dök upp utanför min dörr, säger hon.

Pernilla Wiberg la av 2002 efter två OS-guld och fyra VM-guld. Sedan dess har hon synts i rutan som expert på SVT. Något hon planerar att fortsätta med.

– Det var lite jobbigt i början när man inte riktigt återhämta sig efter att ha slutat. Det var några stunder när man kände att man ville åka och ta medaljer. Men det gick bättre och bättre och jag trivs väldigt bra med tv och skulle tänka mig att kunna jobba mer med det om jag bodde i Sverige, säger hon.

Men att hon stannar på SVT för evigt är inte säkert.

– Än så länge har det bara varit SVT. Jag lånades ut till TV2 Norge under OS och det var kul att få vara där, Viasat frågade aldrig. Men nu ser man att det är okej att hoppa mellan tv-kanalerna, det är Anja ett bevis på, så det kanske blir lite enklare att göra det nu.

Så du är öppen för förslag?

– Ja, det ska man alltid vara.

”Tung belastning”

Wiberg bor tillsammans med sin man Bödvar Bjerke och barnen Axel, 11, och Sofia, 7, i Monaco sedan 21 år tillbaka. Och hon har inga planer på att flytta hem.

– Vi trivs jättebra. Jag är väldigt lycklig generellt, ibland är det nästan så att man känner att det är för bra för att vara sant. Vi bor på ett ställe på ett som många tycker är ett av de vackraste på jorden och har fortfarande mycket koppling till Sverige och Norge. Det är en otrolig fördel för barnen att få den möjligheten, säger Wiberg som dock inte vill se Axel och Sofia som skidåkare.

– Jag hoppas att de alltid kommer att ha idrott i sina liv, men om de ska hålla på med något så vill jag gärna att det ska vara något annat än skidåkning. Risken är att man blir jämförd hela tiden med sina föräldrar och det kan vara en ganska tung belastning, säger hon.

”Aldrig fått frågan”

I en intervju med Expressen förra veckan sa Wiberg att hon hade kunnat tänka sig att ta över landslaget i framtiden. Men några sådana planer finns inte i dagsläget.

– Jag har aldrig sett mig själv som tränare. Mer som administratör, för man har så mycket kontakter och det är A och O för att organisera träningar och hitta bra backar.

Så sportchef skulle vara mer passande?

– Jag tycker om att analysera också och man har säkert mycket som kan tillföra en åkare, men om jag ska vara ärlig har jag inte tänkt på det för våra barn är så pass små att jag inte skulle kunna tänka mig att ligga ute 200 dagar om året.

Har du fått någon fråga från förbundet?

– Nej, det har jag faktiskt aldrig. Jag tror att de ser att många får familjer efter att man lagt av så det är nog ganska naturligt att man inte frågor. Men sedan om man visar intresse, och det måste man göra, kan ju frågan komma och det har inte jag gjort heller.

”Ringde mitt i natten”

När Wiberg tänker tillbaka på karriärens bästa ögonblick är det OS-silvret i störtlopp från Nagano 1998. Det mindre roliga är kraschen i Vail 1994 när hon slungades ut i skyddsnätet i 100 kilometer i timmen och förlorade den totala världscupen.

Hon minns även hur hon under 90-talet hade flera stalkers efter sig. 

– Det var någon som skrev fler meddelanden, ringde mitt i natten och sådana saker. Sedan var det en fransman som dök upp på Lidingö när jag bodde där och stod där och ringde på dörren. Det var lite speciellt. Men han var inte farlig. Det var en ung kille så han fick följa med till Bosön och kolla när jag tränade, berättar hon och fortsätter:

– När Bödvar kom in i bilden och han svarade några gånger slutade det att ringa efter ett tag. Men jag har aldrig känt mig hotad. Jag har alltid tagit livet med en klackspark. Så länge det inte står någon med kniv och hotar mig på det sättet, jag är kanske för naiv, men jag har aldrig känt mig rädd.