Wennerholm: En svensk medeldistanskung är född
Uppdaterad 2018-08-12 | Publicerad 2018-08-11
BERLIN. Andreas Kramer springer hem ett historiskt EM-silver på 800 meter.
Bragden i Berlin.
Jag hittar inga andra ord att beskriva vad den här 21-åringen från Sävedalen ställde till med på lördagskvällen.
En svensk medeldistanskung är född.
Efteråt mötte jag en bubblande glad Kramer som svarade på frågor där i mixade zonen.
Det märktes att han inte riktigt hämtat sig från chocken.
Insvept i en gigantisk svensk flagga, såg han nästan lika oförskämt pigg ut som han gjorde efter de två första loppen här i Berlin. Ytterligare ett bevis på vad som gör en mästerskapslöpare av världsklass. Det vi nu kan kalla honom utan att rodna.
Resan mot silvret började med att han landade som åtta tidsmässigt bland de som startade på 800 meter här i EM.
Då hade han inte en tanke på medalj, utan målet var bara att ta sig till final.
Men när EM var över den här lördagskvällen och inför 60 500 fanatiska åskådare hade bara en enda slagit honom efter försök, semi och final.
Han vann både försöksheatet och semifinalen i grandios stil där han ledde i princip från start till mål och gjorde jobbet själv.
Gåshud
Och i finalen var det bara polacken Adam Kszczot som lyckades knäcka honom, då han kom som ett ”Kszczot” i sista kurvan och sedan var ohotad ända in mål.
Men när Andreas Kramer pressade sig förbi och spurtade ner den regerande världsmästaren Pierre-Ambroise Bosse från Frankrike var det gåshud däruppe på läktaren.
En sann bragd.
Jag sitter och försöker minnas när Sverige hade något liknande på herrsidan på medeldistans och hamnar 72 år tillbaka i tiden.
Till EM i Oslo 1946, då Rune Gustafsson tog EM-guld på 800 meter.
Men då var konkurrensen nästan obefintlig i ett EM som gick samtidigt som stora delar Europa fortfarande låg i ruiner efter andra världskriget.
Nu fick vi vänta 72 år på att det skulle bli en ny medalj på denna stenhårda distans, som kräver både löphuvud, uthållighet och snabbhet.
Jag tror inte vi behöver vänta lika länge på nästa.
Det känns som Andreas Kramer är redo att ta sig an även de stora pojkarna vid VM i Doha nästa år.
På fredagen blev han den yngste någonsin att ta ett EM-guld på 1500 meter.
På lördagskvällen blev han EM-kung, när han sprang hem även guldet på 5000.
Jag skrev det redan i går, då jag beskrev denna 17-åring från Norge.
Han kommer från en annan planet.
Jakob Ingebrigtsen är ett fenomen som på bara en säsong växt till en av friidrottsvärldens största stjärnor. Han kommer som en frälsare, då Usain Bolt lämnat platsen vakant och ingen ännu tagit den.
Men det känns som den här 17-åringen från Stavanger kan fylla den luckan. Friidrottsvärlden står redan i kö för att se honom ta upp kampen mot alla kenyaner. Sponsorerna står i en annan för att öppna plånböckerna.
Saken blev ju inte sämre av att han hade brorsan Henrik i hasorna på en silverplats.
Norge ska alltid vara värst.
Det gick inte lika bra för Khaddi Sagnia.
Hon blev sjua i längdfinalen på 6,47.
Det krävdes ganska blygsamma 6,75 för att vinna och med tanke på att Khaddi hoppade 6,92 inomhus i vintras så är hon där, men ändå inte.
Khaddi och mästerskapsfinaler har inte varit någon lyckad kombination.
Det var tyskan Malaika Mihambo som vann längdhoppet denna magiska kväll, där tyskarna håvade in medalj efter medalj.
Mateusz Przybylko vann herrarnas höjd på 2,35 och Nadine Müller och Claudine Vita tog silver och brons i damernas diskus.
Med en hemmapublik på 60 500 i ryggen förstår ni att jag vandrar hem lomhörd.
Jag minns inte ens när jag såg så många människor på en friidrottsarena senast, men det måste ha varit under OS i London 2012.
Men inte ens de lät så här mycket.
Nej, jag säger det igen:
Friidrottens mästerskap skulle alltid gå på Olympiastadion här i Berlin.
Nu klassisk mark även för oss svenskar.