Uppåt, uppåt, uppåt

Han är inte bäst i världen. Han kommer aldrig bli det. Men herregud vad Sveriges bäste klättrare imponerar när Sportbladet testar honom.

FUERTEVENTURA. Det här är Sveriges bäste klättrare och det finns tusen saker vi vill fråga honom.

Men vi börjar med det som låter påhittat men är helt sant:

Han heter Puman.

Mycket annat är spektakulärt med 26-årige Hannes, men först måste vi slå fast att efternamnet inte är taget. Hans farfar är estnisk och där går det utmärkt att heta Puman eller Pooman utan att det leder till ingresser i landets största tidning.

– Jag vet inte om vi är ensamma om namnet i Sverige, säger klättraren när vi möts vid poolkanten på ett träningshotell på Kanarieöarna.

Du är nog ensam om din frisyr iallafall.

– Min kompis hade aldrig klippt någon förut, så han ville testa och då var det rättare att göra raka linjer.

Tackade du honom?

– Ja.

Betalade du honom?

– Nej.

En hög rotfrukter

Hannes rufsar till kalufsen, den till synes laserskurna pottan som vilar på skalpen.

– Eller han försökte en gång förut, då klippte han mig i örat, så jag betalade med mitt blod.

Vårt möte sker i december. Drygt 70 OS-aktuella svenskar har flugit ner till Fuerteventura för att bygga laganda och informeras om sommarspelen i Paris. De flesta förlägger träningen till bassängen eller gymmet, men under vår intervju stampar Puman med foten, för han ska snart söka sig upp i bergen. Han är ett kattdjur bland hermelinerna.

Det är inte riktigt tillåtet att klättra i det vilda såsom han föredrar, men tillståndsprocesser är bökiga och ofta onödiga – vem sjutton patrullerar klipplandskap i hopp om att sätta dit okynnesklättrare?

Puman tar en minibuss till de rödbruna stenkonstellationerna mitt på ön. Han kastar av tröjan och gör det svårt för en ovan reporter att inte objektifiera det han ser. Hannes är en hudfärgad marmorstaty, ett levande hjälteporträtt, en hög rotfrukter inpressade i brunt skinn.

Ändå sitter det mesta i händerna, i de korta och knöliga stålklorna.

26-åringen greppar en spricka och häver sig upp till en utstickande kant.

Det är disigt, tjugofyra grader varmt och en get ser på, bara en futtig get, för ett träningspass som förtjänar åskådarskaror med flaggor och popcorn.

”Barn är bra på att klättra”

Puman besegrar ett klippblock till och blickar ut över nejden. Han promenerar ner på baksidan, klunkar vatten och åker tillbaka till hotellet.

Jag pepprar honom med nya frågor. Han svarar sävligt – inte motvilligt men utan vilja att förhäva sig eller skrävla.

När började du klättra?

– Det var väl ingen speciell anledning. Jag är uppvuxen i Skogstorp och inne i Eskilstuna fanns en vägg.

Märkte du direkt att du var bra?

– Jag var ett barn som alla andra och barn är bra på att klättra.

Men var du typen som kravlade upp på lekstugors tak och upp i tallar?

– Ja. Men jag gillade inte tävlingsmomentet. Det var därför jag slutade med fotboll. Mitt lag var dåligt och jag var väldigt dålig, så det var inte roligt. Klättring var lättare, för det var bara att klättra och inte bli bedömd.

Långt efter 17-årige japanen

Men jo, visst var Puman duktig. Han togs ut i juniorlandslaget 2011 och slog alla på senior-SM året därpå, men blev utan guld eftersom 15-åringar ansågs för unga för att delta officiellt. Han vann junior-VM i Nouméa, Nya Kaledonien, 2014 och sedan följde många granithårda år för att hävda sig som internationell senior.

De där åren pågår än.

För hoppet upp till 17-årige japanen Sorato Anraku eller österrikiske veteranen Jakob Schubert, två av stjärnorna i grenen lead, är alltjämt närmast ointagligt. På VM i Bern i höstas vann Schubert medan Puman kom på plats 39.

Vanligen brukar intervjuer med OS-aktuella idrottare stämplas med ordet medaljhopp. Begreppet är tillräckligt spetsigt för att väcka intresse, men luddigt nog att inte vara lögnaktigt. Hoppas kan man ju alltid.

Men Hannes Puman är ingen medaljaspirant i Paris 2024. Ingen svensk klättrare kommer nå OS-pallen inom en överskådbar framtid, traditionen är för svag, träningsmöjligheterna på hemmaplan för skrala. Eller den kontrollerade träningen inomhus är snarlik på olika orter, men den friare och roligare utomhusträningen kräver långa utlandsläger.

Nya regler till OS

– I Sverige är det mer restriktioner än på andra ställen, på grund av exempelvis häckande fåglar. Det respekteras väldigt bra av den svenska klättrarcommunityn, medan i andra länder ser man fågelbon utan att bry sig, säger han.

Oavsett vilket är Hannes Puman tveklöst bäst i landet och har två goda chanser att kvala in till spelen: en i maj och en i juni. Till hans fördel talar att reglerna har gjorts om i OS-sammanhang, från den mångkamp som hölls i Tokyo 2021 till två separata grenar: dels speed (vilket Puman har svårast att hävda sig i), dels en kombination av bouldering och lead (vilket passar bättre).

Reglerna för olympisk sportklättring är relativt enkla, men en okunnig tv-publik kan ändå få svårt att förstå vad som pågår eftersom de tävlande ömsom avvaktar, ömsom exploderar mellan fästena. Vi får anledning att återkomma till det taktiska om Hannes Puman tar sig till OS.

Den mest imponerande i världen

Men här på ett sporthotell på en kanarieö ställer jag mer banala och handfasta frågor för att tydliggöra svenskens kapacitet.

Kan du hänga i en hand?

– Ja.

Kan du göra chins med en hand?

– Ja, några stycken. Men jag brukar alltid köra med vikter, så det är inget jag prioriterar.

Hur många fingrar behöver du för att hänga med hela din kroppsvikt?

– Två fingrar är inga problem. Man borde ju kunna hänga i ett finger, men jag tycker det är svårt om det är en smal list.

Men... upp till bevis då?

– Okej.

Vi går över till gymmet, där diskuskastarna Daniel Ståhl, Vanessa Kamga och Simon Pettersson betvingar vikterna som om de var av papp.

Hannes Puman jämfotahoppar upp, greppar en stång och värmer upp med några hävningar. Han släpper ena handen och fortsätter dra sig upp, ner, upp.

Rummet tystnar, svettiga idrottare sneglar, Simon gapar.

Som grand final virar han ett band om en metallstång och lyfter pekfingret.

Han krokar fast klon och lyfter en fot från backen, sedan den andra.

Det kanske inte har något att göra med kommande OS-resultat, min okunskap är såklart monumental, men just här och nu är en svävande puma den mest imponerande varelsen i världen.