”Aldrig varit med om värre känsla i mitt liv”

Kristoffer Bergström

Misslyckandet gjorde mjukisen Alexander Gustafsson starkare: ”Jag är inte farligare än Charlotte Kalla”
Berättar om: hemligheterna bakom traingeltatueringarna Hur mycket han får för en match Varför han tänkte sluta med MMA

På höger axel har Alexander Gustafsson en radda trianglar. De är fula, för skinnet skavs hela tiden av.

Elva tatueringar är svarta, men det här handlar om den vita.

Den som skulle få honom att skrota karriären och bli brandman.

Den som till sist gjort honom till Sveriges främste fajter.

Nordisk iskyla kryper in till boxningslokalen i centrala Stockholm. Därinne studsar svensk hiphop mellan väggarna och avbryts bara av svengelska rop från tränaren Andreas Michael.

– Får ni ett slag it means defence är not tight.

De aktiva formerar sig i par och drar i gång nästa övning. Men den längste av dem går åt sidan och sjunker ihop längs en vadderad vägg. Han tar av handsken, håller sig om tummen och ger upp att få av makan.

– Jag får inte upp den, tummen är förlamad. Det är ett ligament som är fel sedan förra matchen.

Han heter Alexander Gustafsson, är 25 år och ställer inte en medicinsk diagnos. Det gör bara skitont. Men efter tio varv svart tejp drar han på handskarna och fullföljer passet.

– Jag har absolut inga krämpor. Skadefri och motiverad. Jag är i min prime. Nu öser jag tills det tar slut, säger han efteråt.

Debuterade 2007

Som elvaåring sökte Gustafsson upp en boxningsklubb i Köping och höll i gång träningen tills han fyllde sexton. Tre år senare la han till brottningsmomentet och gick snart sin första MMA-match.

Från debuten under vintern 2007 och sex månader framåt gick svensken fem matcher och vann alla på knock. Efter tre raka segrar till räckte inte schvunget i ”Alexander Gustafsson”, så han la till smeknamnet ”The Mauler”.

– Det är en tvåhandsyxa som fanns på medeltiden. De använde den för att kötta. Jag trivs med det nicknamet och vill absolut inte byta.

Segersviten gav 2009 en plats i UFC, som sedan ett par år tillbaka ersatt K1 som världens ledande MMA-organisation. Gustafsson skrev på för fyra matcher, han blev proffs, han fick bo på lyxyacht under lägren utomlands.

Sedan kom tionde april 2010 och det där anakondagreppet. I karriärens tionde match var Gustafsson ofokuserad. Amerikanen Phil Davis var mer brottare än boxare och fick in svensken i sitt tempo. Efter 4.55 kopplade han ett strypgrepp som svensken inte kom ur, så han gav upp.

”Aldrig varit med om värre”

Det var mer än matchen som kunde gått förlorat den dagen.

– Jag har aldrig varit med om värre känsla i mitt liv. Jag skulle lägga ner MMA. Jag skulle flytta. Börja plugga, sedan jobba. Jag ville inte hålla på med det här. Världen gick under.

I filmen ”High Fidelity” dumpas John Cusacks rollfigur. Han söker sig till tidigare flickvänner för att reda ut och bli sams med sina brister. Man kan säga att Alexander Gustafsson har gjort det motsvarande inom idrottsvärlden.

För jorden gick inte under, så han kunde lika gärna rannsaka sig själv. Han höll inte högsta klass i det som kallas grappling, så varför inte leta bland tidigare misslyckanden?

Bara veckor efter förlusten började Gustafsson träna med Phil Davis för att lära sig knepen. Under sommaren 2010 kompletterade han repertoaren och vann de kommande två matcherna på kvävningar.

Facit: 13–1

Nu är The Maulers facit 13–1 och han förbereder sig för att möta brasilianska toppnamnet Antonio Rogerio Nogueira i Sverigs första UFC-gala 14 april. Fyra veckor före matchen åker han till San Diego för att byta lärdomar och träna med Davis.

Förlusten gör honom på så sätt starkare. Det betyder inte att den känns bra.

När Alexander Gustafsson sitter i träningslokalen förklarar han sina tatueringarna. På höger arm, under en blek spadersymbol, sitter elva svarta trianglar och en vit.

”Huden blir sliten”

– Jag tatuerar in mina matcher. Den sista har jag inte hunnit med, men det blir i veckan. Och jag vet att jag måste fylla i dem snart, men det är svårt för huden blir sliten av det här, säger han.

Finns det någon symbolik med indiankvinnan på andra armen?

– Nej. Det är en crowindian. De som skalperar. De tuffa grabbarna.

Men då är vi där jag inte tänkte gå med intervjun: vid bilden av hur satans tuffa MMA:are verkar vilja framstå. Hur hård är du?

– En av de största mjukisarna. Jag gillar mysiga hemmakvällar på helgerna. För mig är det viktiga vad jag levererar, inte hur jag syns.

Hur hade det känts att vara exakt lika bra, men i pingis?

– Förmodligen ingen skillnad. För mig påverkar attityden inte alls. Vi är professionella atleter precis som pingisspelarna och ishockeyspelarna. Vi är ödmjuka och seriösa.

Är du farligare än Charlotte Kalla?

– Nej, det tror jag inte.

”Öronen är mina troféer”

Är du folklig?

– Jag vet inte hur stor jag är. Hade jag varit på den här nivån fast spelat hockey hade jag varit stor. Men nu snackar vi MMA, en sport som inte funnits länge, så jag är relativt okänd. Ändå är jag en av de bästa atleterna i Sverige.

Vad menar du med det?

– Jag anser mig vara en av Sveriges bästa atleter. Jag har tävlat i MGM i Las Vegas. Det är hur stort som helst.

Inför den här intervjun fick jag ett mejl med förslag på frågor, i stil med ”hur förbereder du dig inför match?”. Det har aldrig hänt förut i mitt yrkesliv. Hur ovana är ni vid press?

– Ni är bland de första som gör en stor intervju.

Kommer någon fram till dig på stan?

– Ja. Inbitna hardcorefans kommer fram hela tiden, men inte många andra.

Lyckligtvis kan man känna igen dig på de deformerade öronen. De är som id-kort.

– Precis. De är mina troféer.

Din högerarm kommer bli skrytig om du fortsätter vinna. Men om du blir en slagpåse, hur många vita trianglar kan du låta det bli?

– Äh. Förlorar jag mycket så skiter jag i tatueringar.