”Det kommer att bli alldeles underbart”
Wegerup: Spelet sådär – men inte det som räknas
En långt ifrån perfekt match.
Men en seger som innebär ett perfekt utgångsläge mot Nederländerna.
Det enda som räknas när slutsignalen gått.
Ett styrkebevis om något. Att vinna när man inte spelar bra. Sveriges vinst mot Schweiz var en seger vunnen med stora hjärtan och ännu större slit.
”Bingo”, som Pia Sundhage uttryckte det efteråt.
Jo, så kan man onekligen säga. Med två segrar, mot Norge och mot Schweiz, har Sverige har skaffat sig ett drömläge. Man har allt i egna händer och pressen på hemmanationen Nederländerna är stor.
Efter förlusten mot Norge måste Nederländerna vinna mot Sverige medan svenskorna kan nöja sig med oavgjort.
Full fart framåt
Det är dock inget att satsa på och det kommer de blågula inte heller att göra. Det nya Sverige vi sett växa fram har full fart framåt som främsta kännetecken och man kommer att gasa även mot Nederländerna.
Mot Schweiz, precis som mot Norge, gick det rentav för fort stundtals, men med mindre kontroll och sämre precision. Visst pressade schweiziskorna allt hårdare i takt med att deras desperation växte. Men om Sverige klarat att hålla bollen bättre och framför allt få passningar och uppspel till rätt adress skulle man inte behövt bli så tillbakapressade.
Att svenskorna till sista gick på knäna av trötthet var delvis självförvållat, det blir oerhört jobbigt när man precis rensat undan bollen, den går fel till en röd spelare och kommer tillbaka direkt i ännu en anfallsvåg.
Där har Pia Sundhage och Lilie Persson ännu mycket att jobba med, med sina spelare. På den här nivån måste uppspel och inlägg hamna rätt, även under press.
Med detta sagt så upprepar jag mig från inledningen: att vinna även när spelet haltar är ett styrkebesked i sig.
Sembrandt städade upp
När Caroline Seger, felfri mot Norge men mer sliten i kväll, tappade boll farligt var Linda Sembrant där och täckte. Då Ramona Bachmann kom loss kom ofta två backar tillsammans emot henne. Sofia Jakobsson sprang ett maraton, Stina Blackstenius tog för sig och bevisade på nytt att hon kommit för att stanna. Hedvig Lindahl fanns där som allt tryggare sista utpost. Lotta Schelin slet och vann boll och bäddade för Segers segermål. Och Jessica Samuelsson på högerkanten var ett betydligt bättre val än Elin Rubensson.
Pia Sundhage gör något som jag alltid uppskattat hos tränare: hon byter tidigt i matcherna, hon vågar rotera spelare och lovar även nya byten till nästa match. En förbundskapten ska styra sitt lag, många ledare är i mina ögon för passiva och väntar för länge på byten, så inte Sundhage.
På slutet valde hon att täppa till med en fembackslinje och Schweiz kom aldrig längre än till att ge publiken nervösa slutminuter, men inte mer än så.
Kan spela utan press
OS i Rio de Janeiro är nu bara en match bort och Sverige kan gå ut och spela utan press. Den blågula ledningens största uppgift blir nu att få trötta kroppar att vila och ladda om. Samt att behålla fullt fokus även i sista matchen. Vi är nära, men inte där än och Nederländerna kommer att ha nytta av att spela på hemmaplan.
På onsdag kväll spelar det svenska landslaget en av sina viktigaste matcher på mycket länge. Man kommer med sex fulla poäng men kan ändå åka hem tomhänta.
Sverige är dock det bästa laget och lyckas man bara förena farten med ett mer vårdat spela och styra matchen kommer Nederländerna inte att bli några större problem.
Det kommer att bli in i helsike nervöst, det kommer att bli hårt och det kommer att bli alldeles, alldeles underbart.