Flickor borde också få drömma genom idrott
Små pojkar lockas att lämna sina hem, binds till slavkontrakt, luras och utnyttjas.
Allt för drömmen om att bli fotbollsproffs, få ett bättre liv.
Det är smutsig och sorgligt.
Men flickorna, de kan inte ens drömma.
Byn heter Ziezmariai, en håla mitt på den litauiska landsbygden. En klunga smärtsamt vackra trähus i förfall och i utkanten ett kvarter brutalt fula höghus från Sovjet-väldets tid.
Det var april när vi kom dit på nyhetsjobb. En ljus kväll med all vårens förväntan och längtan i luften. I Ziezmariai var dock känslan av hopplöshet den härskande, tankarna om att det verkliga livet pågick någon annanstans, att de som var kvar i byn redan förlorat sin framtid, sina drömmar. Vi pratade med de docksöta, hårdsminkade flickorna som satt på en bänk utanför den lilla byskolan. 16 år och redan med de desillusionerades döda blickar när de sa:
”Vad man ska göra för att komma härifrån? Det går inte. Men man måste för här finns fan inget att göra, inga jobb, ingenting”.
Annat hopp om framtiden
En bit bort spelade ett gäng killar i samma ålder basket mot en gammal rostig korg utan nät. De ropade, skrattade, knuffades – och slängde ett och annat getöga mot tjejbänken för att se om de lyckats imponera. När vi frågade killarna om framtiden var deras svar helt andra än tjejernas, men lika samstämmiga:
”Jag ska bli basketproffs!”, ”jag ska spela i landslaget”, ”jag ska spela i USA”.
Killarna trodde på sig själva och sin basket, den stora sporten i Litauen. Flera av dem lär ha blivit besvikna, men några kan lika säkert ha blivit bra nog för att kunna leva på sin dröm. Framför allt hade de en dröm och den var konkret. De söta tjejerna, de pratade löst om att resa västerut, kanske till Sverige, och jobba som barnflickor eller servitriser. Jag vet inte hur det gick för dem, men jag vet hur det gick för deras klasskamrat, Dangoule Rasalaite. Hon var flickan som Lukas Moodysson skrev filmen ”Lilja 4-ever” om. 16-åriga Dangoule drömde om ett bättre liv i Sverige.
Inlåst i en lägenhet
Hon slutade inlåst i en lägenhet i Arlöv där hon tvingades ha sex med okända män. När hon flydde valde hon, 16 år ung, att hoppa från en vägbro. ”Dangoule ville bort från Litauen och fattigdomen till varje pris. Vad ska en flicka göra?”, sa hennes storasyster då vi träffade henne.
Det är på Dangoule och alla andra små flickor och unga tjejer som jag tänker när jag nu, i samband med de Afrikanska mästerskapen, läser om afrikanska pojkar som utnyttjas av cyniska moderna slavhandlare i fotbollens namn. Arma pojkar, arma oss alla.
För några år sen var Svennis inblandad i ett projekt för att hjälpa fattiga barn genom fotboll. Jag minns att jag då tänkte att allt var viktigt och vackert tänkt men att med ”barn”, då menade man pojkar.
Mitt hjärta glädjs åt varje liten pojke som kan få ett bättre liv genom fotboll eller basket. Men jag blir ännu gladare den dag då även flickor och kvinnor på allvar kan drömma om idrotten som en väg bort från elände.