Elfsborgs två liv förbryllar – men i går visade laget hög internationell klass

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

BORÅS. Internt bråk som uppvärmning.

Därpå en stor match, inför en ynkligt liten publik.

Elfsborg fortsätter att leva två liv.

Ett i Europa, ett helt annat i allsvenskan.

Drygt 8 000 såg Elfsborg förlora hemma mot allsvenska bottenlaget Örebro i lördags. Hälften så många, drygt 4 000, såg Elfsborg spela 1–1 mot grekiska topplaget AEK Aten i går kväll.

Det säger en del om publiken och det säger en del om Elfsborg. Andreas Augustsson rasade och tränare Magnus Haglund sa:

”Man kan undra hur man värderar fotboll. Tycker man om fotboll borde man velat ha en biljett till den här matchen”.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Man kan verkligen undra.

Det går också att undra lite över Anders Svenssons nekan till att vara lagkapten och över bråket på träningen. Jag tror dock att Elfsborg kan ha storspelat mot AEK Aten lika mycket tack vare bråket som trots det. I storklubbar är spelartjafs vardagsmat och ofta ett gott symptom på laddning och tändning.

Den laddningen fanns på planen i går kväll, trots de alltför tomma läktarna. Alla de fans som missade en så bra match med laget i sina hjärtan får dock skylla sig själva. Kanske lockade tv:n mer i den kalla kvällen, men det var i så fall ett nerköp.

Vi som satt där och huttrade fick nämligen smaka på en riktigt godbit till match. Godare blev den också allt efterhand som spelet blev mer slumpartat och chanserna regnade likt manna från oktoberhimlen. Jag kan inte minnas när jag såg så underhållande fotboll senast på en svensk arena, om man undantar landslagets matcher.

Där var Daniel Mobaeck med sitt mål. Där var Anders Svensson som spelade fram, som snurrade upp greker, som själv var så nära att göra mål med vänstern och som rakt igenom visade hög internationell klass. Även Stefan Ishizaki visade stundtals upp sitt bästa jag. De som gjort sig besvär att komma fick också se Mathias Svensson skott och Morettos omöjliga räddning. De hann även få närapå hjärtslag och dåndimpen när Daniel Mobaeck sköt i stolpen och Daniel Alexandersson i ribban.

Inte samma spjutspets

Alexandersson glänste som forward, men påminde också om Elfsborgs största brist just nu: man har för få renodlade målgörare. Därför satte man inte chanserna, därför vann man inte trots spelövertaget, därför är man bara femma i allsvenskan.

Därför – bland annat. Förklaringarna till att Elfsborg lever två skilda liv i Europa och i Sverige, såväl på planen som läktarna, är förstås många. Laget har inte klarat att prestera max så ofta och på så skilda nivåer. Det första mötet med Valencia gav säkerligen dessutom självförtroendet en liten knäck. Nu har det återvänt, undan för undan.

Haglund berömde spelarna

Elfsborg spelade med betydligt mindre respekt i går kväll, vågade lira, tordes chansa. Att AEK Aten inte är ett lika starkt motstånd som Valencia är visserligen sant, men det handlar inte bara om det. Elfsborg har börjat skaffa sig en smula internationell rutin, börjat våga vinna istället för att vara rädda för att förlora. Man till och med väggade sig våghalsigt ut ur eget försvar gång på gång.

Hur långt 1–1 räcker återstår att se. Fiorentina och Villarreal är i högform. Matchen mot Mlada Boleslav hemma om en månad blir den som Elfsborg måste vinna.

En mycket bättre inledning kunde nog hur som helst ingen Guligan ha önskat sig. Haglund darrade inte på stämman när han sent i går kväll talade om ”vår bästa match någonsin alla kategorier”.

Ryggdunkningarna haglade över honom när han lämnade presskonferensen. Högst välförtjänt och jag hoppas att han och hans spelare njöt. På söndag väntar Malmö FF.