Wegerup: Norge iskallt – då chockade en svensk Europa
TRONDHEIM. Rosenborg var iskalla.
Rosenberg var glödhet.
Så enkelt kan en CL-kväll också sammanfattas.
De ena blev utspelade på Lerkendal. Den andre gjorde ett mål och en assist på Weserstadion. Rosenborg och Rosenberg; mer än så behövs inte för att göra en klatschig rubrikmakare lycklig.
Det fanns för övrigt en hel del som kunde lyckliggöra oss som orkat oss upp till Trondheim i går. Vem bryr sig om vintermörker och isklumpar till tår när man får se Didier Drogba alive and kicking... Redan före matchen, på mitt hotell, där även Chelsea huserade, hade jag mött honom i lobbyn och slagits av hans storlek och utstrålning, den som tv-bilderna aldrig fullt förmår visa.
På Lerkendal några timmar senare kunde alla se den. Det tog Didier Drogba sju minuter att göra sitt första mål och ge Rosenborg ett brutalt uppvaknande. Drogba kom, sågs och huttrade – och gjorde två segerbringande mål. Han låtsades frysa, alltmedan Rosenborgs spelare och fans begynte rysa när de insåg vilken typ av kväll det skulle bli.
Spelade de stora blå i händerna
Inför matchen hade det snackats om kylan, att den skulle hålla Chelseas spelare i ett gastkramande grepp. I stället var det Rosenborgs spelare som verkade som fastfrusna på planen, som saknade den aggressivitet man visat förut, mot Valencia och mot Chelsea borta, i det möte som blev så kostsamt för Mourinho. Nu spelade Rosenborg i stället de stora blå i händerna och det kan man inte, det får man inte. Det kunde ha snöat isberg och varit femtio minus, men som matchen nu kom att gestalta sig kunde ingen och inget ha rubbat Chelsea.
Så stor var klasskillnaden, så stor blev uppvisningen.
Jag hade hoppats på Rosenborg, och vi var många som gjort det.
Inte av kärlek till just den klubben eller motvilja mot Chelsea, inte alls, utan för att Rosenborg inger hopp om att mindre lag fortfarande kan ge de stora en match, att pengar inte alltid vinner alla matcher och mästerskap.
Det var så befriande att komma in i Rosenborgs klubbstuga före matchen. Öppna dörrar, öppna famnar, så långt ifrån de allsmäktiga storlagens slutenhet.
Man unnar sådana lag att gå vidare i Champions League. Om inte annat så bara för att de serverar våfflor med mesost i halvtid.
Men att unna och hoppas är en sak, att spela fotboll en annan. När allt annat lagts åt sidan, när matchen var över och det stod 0-4 på resultattavlan var det bara att böja på huvudet av respekt för Chelsea. För den store Drogba, den sanslöse Joe Cole och den osannolike Frank Lampard som styrde det mittfält där Rosenborgs spelare gång på gång fastnade och stångade sina pannor blodiga, allt förgäves.
Micke Dorsin var blek och resignerad efteråt, men bäst sammanfattade Roar Strand nederlaget:
Bra för landslaget
”Vi var rätt och slätt chanslösa”.
Chansen till fortsatt CL-avancemang, den finns dock fortfarande kvar. För Rosenborg och för Werder Bremen. Valencia tvingades efter nollningen mot Schalke på hemmaplan ta ett tidigt och snöpligt adjö av CL för den här gången. En svart kväll Mestalla, men en ljus på Weserstadion där läktarna sjöng Markus Rosenbergs namn. När kylan bet som hårdast på Lerkendal värmde det gott att läsa på dataskärmen om Rosenberg. För hans egens skull, men också för svenska landslagets. Vi behöver fler anfallare som håller måttet, som fyller ut den blågula tröjan. Rosenberg gjorde det inte på Bernabeu senast. Han behöver fortfarande växa i rollen.
Matcher som den här, med det självförtroende de ger honom, är bästa tänkbara gödsel.