Torres var snabb, farlig och överjävligt delikat
Det hade snackats så mycket.
Om publiktrycket, om Benitez framtid, om pressen på honom och hans stjärnor.
Och snacka går ju.
Liverpool, de nöjde sig med att låta spelet tysta mun.
Seger med 4–0 på Stade Vélodrome,
vidare till åttondelsfinal. I går kväll tystade Liverpool sina kritiker och man gjorde det på ett sätt som fick de som tänkt ropa på Rafael Benitez avgång att sätta avskedskraven i halsen. Rafa himself, han ville inte kommentera något kring sin situation utan nöjde sig med att säga:
”Jag var fokuserad på matchen och nu är jag fokuserad på nästa match, den mot United”.
Mot Marseille visade Liverpool att ligaförlusten mot lilla Reading senast var en av de där dåliga dagarna på jobbet som vi alla kan ha. Man påminde alla dem som för två månader sen räknade ut och bort Liverpool från CL-avancemang om att man är laget som vann hela det mäktiga kalaset 2005 och som var i final i våras. Benitez, han visade de amerikanska tillresta ägarna ett symboliskt finger, ett ”var det kanske inte rätt att ta ut Gerrard och Torres och vila dem lite häromdagen? Peta mig nu om ni vågar”.
Det blev aldrig någon match
Det är lika bra att säga det från början: det var aldrig någon match. Inte om man med match menar en spännande kamp mellan två lag som kan matcha varandra. Marseilles spelare var övertända som orutinerade pojklagslirare och blottade sig förvånansvärt lätt. Värst var Givet som hade en katastrofal inledning på matchen och inte lär ha varit sörjd och saknad av någon när han byttes ut.
Om Marseilles spelare gick bort sig billigt så visade Liverpools desto mer att man tänkte sälja sig dyrt. När spelet blev tufft började de tuffa spela och Steven Gerrard var precis så briljant som man kan hoppas på och begära av en spelare som han. Straff eller ej, Gerrard gjorde det han skulle (om än på returen) och gav Liverpool just den öppning man behövde. Marseille hann knappt yrvaket ruska på sig och försöka förstå vad som hänt innan De Röda gjort 2–0 genom Torres. Så snabb, så farlig, så oberäknelig, så överjävligt delikat att det riktigt vattnades i munnen. En fotbollsfröjd rakt igenom, om man förtränger att han även spelar för Spanien, vår kära gruppmotståndare i EM ...
Fyrverkeriet fylldes på av Kuyt och avrundades av Babel och matchen slutade i lika stor förnedring för Marseille som triumf för Liverpool. Triumf är det även för England som nation med alla de fyra stora elefanterna vidare i CL. Arsenal, Chelsea, Liverpool och Manchester United, samtliga får vara med och dansa i vår.
Det får däremot varken Markus Rosenbergs Werder Bremen eller Stoors och Dorsins Rosenborg. I båda matcherna tog det mer realistiska hoppet slut redan efter tolv minuter.
Rosenberg kom ingenstans
Stoltidis för Olympiakos, Asamoah för Schalke och redan där blev det för svårt. Rosenberg, som var så tongivande senast, kom ingenstans alls. Rosenborg, de fick ett tröstmål av Koné, men det var en klen tröst som inte lär ha lättat upp någon under den tunga resan hem till Trondheim.
Jag stod utanför snöiga Lerkendal för två veckor sedan och pratade med en blek Mikael Dorsin och hans lagkamrater. Det kändes som att Rosenborg redan då, efter att ha blivit uppätna av Chelsea, visste att det här skulle bli för svårt. Den norska klubben som i CL-världen är blott en modig lilleplutt har ändå gjort det bra, än en gång.
I kväll sållas de sista agnarna från vetet och sen har vi bara det finaste mjölet kvar att baka en superb CL-kaka på, fram i gråtrista februari. Jag ser redan fram emot att sätta tänderna i den.