Nära offra synen – för Paralympics
Publicerad 2012-08-30
Goalballen blev Seremetis räddning – nu kan hans dröm om guld bli verklighet
LONDON. En akut operation krossade hans dröm för åtta år sedan.
Men Fatmir Seremeti är beredd att offra allt för ett Paralympics.
Till och med sin syn.
– Jag hade varit helt blind i dag om folk runt omkring inte hade övertalat mig, säger goalballlandslagets stjärna.
Fotboll, bordtennis och kampsport. Fatmir Seremeti höll på med det mesta. Men vid 14 års ålder började synen försämras, drastiskt.
Seremeti föddes med grön starr och har hela tiden vetat att synen skulle bli sämre. Men att det skulle ske så tidigt kom som en chock.
– Normalt sätt drabbar det inte folk förrän man blir riktigt gammal, kanske runt 60–70 år. Men i enstaka fall, som i mitt, blommar det ut redan vid tidig ålder och då är det inte roligt.
På två år hade Fatmir tappat 80 procent av sin syn. I dag, vid 29 års ålder, har han runt fem procent kvar.
Med det hade kunnat vara noll.
– Det var väldigt tuffa år i början och jag hade väldigt svårt acceptera det. Men goalballen har varit räddningen i mitt liv kan man verkligen säga. Den fick mig att känna att livet inte är slut, det kan bara bli roligare.
Nära bli helt blind
Seremeti fastnade för sporten direkt och att den betyder mycket för honom är, en underdrift.
– Jag var med på VM 2002 i Rio där vi vann guld och det var väl kanske mitt stora genombrott i landslaget. Det var då drömmarna om Paralympics väcktes, berättar han.
Två år senare skulle drömmen bli verklighet – bara för att krossas en vecka före mästerskapet i Aten. Seremeti var uttagen i truppen, hade packat väskan och var mer laddad än någonsin.
Då kom smällen.
– Jag fick näthinneavlossning. Jag fick välja mellan att ha kvar min syn, den lilla jag har, eller att bli helt blind i höger öga. Valet var ju väldigt tufft, men...
Du övervägde att bli blind för ett Paralympics?
– Ja, det var nästan så. Men jag hade många kloka människor runt omkring mig som övertalade mig. Det var nog tur.
”Det var fruktansvärt”
Tiden efteråt blev tuff. Att inte få uppleva den stora drömmen och i stället tvingas genomgå en akut operation tärde på krafterna.
– Det var fruktansvärt. Jag var väldigt deprimerad och trött på allt. Jag kom i håg att jag låg på sjukhuset och det var någon media som ringde och frågade hur det kändes och ja, det var väldigt tufft, säger han och fortsätter:
– Man hade ett minutschema i huvudet. Jag visste precis vad grabbarna gjorde nere i Aten minut för minut så jag satt bara och kollade på klockan och tänkte:”nu gör de det, och nu gör de det”. Det var väldigt, väldigt tufft.
”Formen precis rätt”
Men fyra år senare i Peking fick Seremeti äntligen uppleva drömmen. Det räckte hela vägen till ett silver för goalballandslaget, som har tagit medalj i de tre senaste mästerskapen.
Men något guld har det inte blivit. Inte än.
– Det går att förvänta sig en medalj av oss. Men goalball-tävlingen är oerhört tuff där tio av tolv lag kan vara med och slåss. Det är klart att alla går för guld och det gör vi också, annars har man inte här att göra.
Fatmir Seremeti må ha missat Paralympics i Aten. Men i London tänker han inte missa någonting.
– Det känns så grymt bra att vara här. Formen är precis rätt, vi har matchat mer än någonsin och vad som helst kan hända, säger han.