Äntligen kom den glöd jag saknat

Jennifer Wegerup

Wegerup: Sundhages tal ska ge medalj

BRASILIA. Den är en kamp utan slut, Pia Sundhage.

För damfotbollen och i dag mot USA, för vägen mot OS-medalj.

I hennes flammande ord före matchen fanns äntligen den tändning Sverige ­behöver för att ha en chans.

Ville jag vara lustig skulle jag skriva att det var den solheta träningen på brandkåren Bombeiros 193 träningsanläggning i Brasilia som äntligen fick vår förbundskapten att börja glöda. Den glöd som jag efterlyst hela mästerskapet.

Sanningen är nog dock snarare att Pia Sundhage går igång när vi ska möta USA. Visst, amerikanskan gör sitt till, hon ger ett annat intryck på den än sin vanliga snälla västsvenska dialekt.

Men det är något bortom språket, något med hur vår förbundskapten i går såg ut att njuta på ett annat sätt, se presskonferensen som en show, hålla hov, ta chansen att verkligen säga något.

För det är som Pia Sundhage en gång sa till mig: ”Även en gammal kommunist som jag måste ju erkänna att amerikanerna har en jäkla vinnarmentalitet”.

De har ju det. Det blev vi journalister påminda om när Alex Morgan, Christen Press och de andra stjärnorna kom ut i intervjuzonen. Breda leenden, avspända, stolta, segervissa. Inga problem att prata, att ge intervjuer. Medietränade ut i tåspetsarna och impregnerade i självförtroende. Karisma, eller som jänkarna själva skulle sagt: ”star quality”.

Man kan tycka vad man vill om uttalanden likt ”för oss finns bara guld”, men det är svårt att inte svepas med i vågen.

Med USA erövrade Pia Sundhage två OS-guld i rad, 2008 och 2012. Resurserna var större, spelarna bättre, än det lag hon har att jobba med nu. Men genom fotbollshistorien lär vi oss att även små tuvor stjälper stora lass, se bara på Island senast i herr-EM.

Men ska Sverige kunna slå USA krävs att vi tror på det, att lagets ledare tror på det och att hon förmedlar den känslan till det svenska lag som varit alltför nervöst och osäkert genom hela OS gruppspel.

Passar bättre än Brasilien

Mot regerande olympiska mästarna och världsmästarna USA slår Sverige underifrån, milt sagt, men det är ett lag som passar oss bättre än Brasilien som spelade ut oss. USA och Sverige känner varandra utan och innan och som en slags mänsklig bro mellan lagen finns Sundhage.

Det kanske inte räcker i slutändan mot en överlägsen motståndare men det ger oss en chans och ett hopp.

Att höra förbundskaptenen tala om damfotbollen i sitt större sammanhang var också befriande - och upplyftande. Flammande av all den kärlek till fotbollen som drivit henne ända sen hon var en liten flicka och kallades Pelle för att få spela sa Pia Sundhage: ”Vi får aldrig, aldrig sluta kämpa, vi måste fortsätta kämpa”.

Hoppas spelarna hörde henne

Då kände jag igen henne, det som varit hennes styrka i alla år, genom kamp och lidande för kvinnors fotboll. Jag hoppas att hennes spelare hörde henne och kan lyfta blickarna, se sig själva i det större sammanhanget. Något som amerikanskorna älskar.

”Vi är absolut förebilder och jag vet att det vi gör betyder så mycket för små flickor i hela världen och jag är stolt över det ansvaret, det får mig att kämpa ännu mer”.

Så sa Christen Press till mig och jag vill tro att Lindahl, Fischer, Seger, Schelin och alla de andra känner likadant.

Taktiken mot USA blir en kompakt defensiv där inga luckor får lämnas samt att chansa på kontringar och framför allt slita kopiöst.  Bara så kan vi stoppa ett USA inställt på att erövra sitt tredje raka OS-guld.

Det kommer att bli brännande hett och innerligt svårt.

Men som Pia Sundhage sa: vi får aldrig sluta kämpa.