Bergström: Det värsta avbräcket någonsin

Stina Nilssons skada är förfärliga nyheter

Uppdaterad 2019-02-18 | Publicerad 2019-01-23

Vi vinner sprinten ändå. Vi vinner sprinten ändå.

Om Stina Nilsson missar skid-VM är det en förlust för Sverige och hela skidvärlden, men det förändrar inte vilken nation som är favorit i Seefeld.

Vi vinner sprinten ändå.

I december 1955 gick Sonja Edström barfota i snön. Hon brukade göra så för att lindra smärtor i tårna, men den här gången blev promenaden för lång och lilltån förfrös. Världens skiddrottning höll på att missa vinterspelen i Cortina, men tog sig dit försvagad och vann två brons.

1978 var Thomas Wassberg med om en bilolycka och skadade knäet. Han kom aldrig till start i världsmästerskapen i Lahtis.

37 år senare ådrog sig Emil Jönsson en sträckning i ljumsken och missade hemma-VM i Falun.

Sonja, Thomas och Emil. Tre guldhopp som sprack som såpbubblor. Till gårdagens dato utgjorde deras öden ett särskilt sorts snöpligt kapitel i svensk längdhistoria.

Sällan vi har en sådan dominant

Men 23 januari 2019 slog vi i botten. Vi suckade och förtvivlade och fick svårt att formulera hur ledsamt beskedet om Stina Nilssons skada var.

Jag har andats i två timmar sedan nyheten kom. Tänkt, pratat med det gamla gardet, bubblat med Toini och Torgny, slagit i listorna.

Låt mig i sansad ton försöka uttrycka vad som skett.

Stina Nilssons bristning är svensk skidåknings värsta avbräck någonsin. I en tid av glömska och historielöshet, med all reservation för kunskapsluckor, väl medveten om Gunde Svans överträning 1987, tror jag ändå att det stämmer.

Det är sällan vi har en sådan dominant, det är ännu ovanligare att vi förlorar henne.

I perfekt samklang

Och det är ju förbannat trist. En sorg för Sverige, rentav en förlust för den internationella publiken som inte får se en av de stora artisterna.

För visst har skidåkare långa karriärer. Kapaciteten kan bibehållas i ett decennium, men inte ens Northug eller Svan håller formen mer än ett par år.

I januari 2013 tog Stina Nilsson plats i toppskiktet med sin andraplats i världscupen i lagsprint. Hon bet sig omedelbart fast däruppe och radade upp mästerskapsmedaljer: fyra VM-silver, fem OS-medaljer.

Men först i vinter har hon dominerat sin gren. Muskler och teknik har varit i perfekt samklang, taktiken har kunnat varieras, hon har testat att ligga långt bak i fältet ibland, gå i tät ibland. Res en backe framför henne eller placera ut gupp. Håll sprinten mitt i stan, på snäva spår i slasksnö. Växla mellan hög och låg höjd, klassiskt och fristil, långa upplopp och korta. Inget har egentligen spelat någon roll.

Stina Nilsson är 25 år och bättre än jag någonsin sett en svensk sprinter. På VM hade hon varit uppenbar guldfavorit i sprint och i sprintstafett samt given medaljkandidat i stafetten. Nu åkallar hon Björn Afzelius, ovan molnen är himlen alltid blå, i ett försök att hålla hoppet uppe.

Vi blev sämre men är bra

Visst finns en mikroskopisk möjlighet. Efter två veckors rehab under fysion Marcus Bystedts översyn i Östersund kan hon vara hyfsat fräsch, men därifrån till tävlingskapacitet brukar det dröja minst en månad. Fristil är skonsammare än klassiskt, åkarna fäller sig inte över mållinjen på samma sätt, banan i Seefeld är inte överdrivet brutal, men det här är regnböner i öknen.

I den täta världstoppen missar du semifinal på ett par dåliga skär. I den aldrig så hårda svenska konkurrensen kan du ha varit i världscupsfinal i vinter och ändå ratas från VM-truppen.

Vi måste nog räkna bort henne och hennes medaljer. Men det är inte synonymt med att Sverige förlorar två guld. I en parallell verklighet där Nilsson inte hade tävlat alls i vinter hade vi fortfarande kallat damernas framgångar anmärkningsvärda. Ebba Andersson och Charlotte Kalla hugger i toppen av alla distanslopp, ett koppel vitklädda åkare har segerchans i varje sprint.

Vi skickar fortfarande det bästa damsprintlaget till Österrike. Maja Dahlqvist, Ida Ingemarsdotter, Jonna Sundling och Hanna Falk (eller gärna Moa Lundgren) borde alla sikta på final. Vi har fortfarande ett medaljlag i stafett med Ebba Andersson, Frida Karlsson, Ida Ingemarsdotter och Charlotte Kalla.

Så visst ska vi sörja och svära, men inte utan att se den stora bilden.

Vi blev just sämre. Vi är fortfarande väldigt bra.

 
LÄS MER: Vinterstudion 2018/2019 - stor guide med alla tider

LÄS MER: Världscupen i längdskidor – stor guide. lopp för lopp

LÄS MER: Skid-VM i Seefeld 2019 – allt om mästerskapet

LÄS MER: Allt om skidor – allt du behöver veta om säsongen 2018/2019

 

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.