Wennerholm: Nu får de tävla på lika villkor
Sportbladets expert: Rätt att gå på IAAF:s linje
Caster Semenya får inte springa sina specialdistanser längre.
Det betyder förmodligen att hennes karriär är över.
Det här handlade inte om rättvisa för henne.
Det handlade om rättvisan för alla hon utklassar på grund av sin höga testosteronhalt.
Nu får de tävla på lika villkor.
Det är ingen lätt fråga det här.
Vem har INTE uttalat sig i det här fallet?
Till och med FN:s råd för mänskliga rättigheter har kritiserat Internationella Friidrottfförbundets (IAAF:s) krav på medicinering mot förhöjda testosteronhalter.
Och jag har hört helt bisarra jämförelser mellan Semenyas genetiska förutsättningar och andra toppidrottare som Usain Bolt och Björn Borg. Folk som på allvar jämför äpplen och päron.
Men Internationella skiljedomstolen CAS gick på IAAF:s linje när domen kom idag.
Semenya får inte fortsätta att tävla på några sträckor mellan 400 meter och en engelsk mil (1609 meter) om hon inte medicinerar ner sin förhöjda testosteronhalt.
Jag tycker det var rätt.
Enda vägen att gå.
Semenyas höga testosteronhalt har givit henne en enorm fördel, vad än vissa i den här debatten hävdar.
Hon har sprungit på styrka mer än talang. De övriga tjejerna i världstoppen på 800 meter har varit chanslösa. Idag är det de som är vinnarna.
Det är de som nu får tävla på lika villkor. Och det är vad det här i grunden handlar om. Det ENDA det här handlar om faktiskt.
Det stod tidigt klart att Caster Semenya hade väldigt höga testosteronvärden.
IAAF och det sydafrikanska förbundet gjorde en grundlig utredning redan efter VM i Berlin 2009, där hon lekte hem guldet på 800 meter redan som 18-åring.
Då införde IAAF för första gången en regel om maxgräns för testosteronhalten hos kvinnor.
Semenya tvingades medicinera och det märktes direkt. Resultatnivån sjönk, även om hon fortfarande var bra. Så bra att hon vann OS-guldet i London 2012.
Men 2015 upphävde CAS den IAAF-regeln - i första hand i två år.
Nu är den där igen och med en ännu lägre gräns för maxvärdet.
Så låg att vissa experter hävdar att det kommer att kosta henne mellan fyra och åtta sekunder på 800 meter om hon väljer att medicinera.
Men jag tror hon kommer att avstå den här gången.
Alltid gillat henne
ersonligen har jag alltid gillat sydafrikanskan.
Jag har ju följt henne i massor av år, stått och pratat med henne i fler än en mixad zon.
Hon har stått otroligt stark i hela den här kontroversen.
Hon har nästan aldrig sprungit och gömt sig efter sina tävlingar och sällan duckat för några frågor,
Nu får hon fortsätta springa med sina förhöjda testosteronvärden, men då har hon bara 200 meter eller 5000 att välja på.
Men specialdistansen 800 meter är förlorad.
Den gren hon dominerat i så många år.
Hon har inte förlorat ett lopp på 800 meter sedan den 6 september 2015.
När utslaget kom där i schweiziska Lausanne på onsdagen hade hon vunnit 26 raka finaler på sträckan.
Nu får hon bara springa den om hon medicinerar ner sin testosteronhalt till den nya tuffa gräns IAAD satt upp.
Mördande konkurrens på 5000 meter
Men vad jag förstår har Caster gått vidare redan.
Redan innan CAS-utslaget kom hade hon börjat sikta in sig på längre sträckor.
Hon har redan sprungit ett lopp på 5000 meter i år på personliga rekordtiden 16:11.59.
Men 5000 är något helt annat än 800 - apropå löptalang.
Där är konkurrensen mördande från alla kenyanskor och etiopiskor.
Hellen Obiris världsårsbästa från 2018 - 14:21.75 - säger var nivån ligger i toppskiktet. Sex tjejer sprang under 14.30 förra året.
Jag har svårt att se Semenya kunna konkurrera med de tiderna.
Det är därför jag tror karriären är över för Caster Semenya som världslöpare.
5000 meter är för långt.
200 meter är för kort.
Och jag tvivlar på att hon är beredd att ta några mediciner igen.