Pojken har blivit man – med glädjen tillbaka blir hans mognad ovärderlig
Chip och välkommen tillbaka, Chippen.
Förlåt, jag kunde inte låta bli.
Man blir ju så glad när saker äntligen, åtminstone för en kväll, går Christian Wilhelmssons väg.
En gammal käck Hajk-hälsning må vara mig förlåten en kväll som den här. Goda Chippen-nyheter var det ett tag sen man nåddes av. Därför var reporter Thoréns samtal från Spanien efter Deportivo La Coruña–Sevilla så välkommet. Själv fick jag nöja mig med Melodifestivalen och Atlético Madrid–Barcelona eftersom Chippens match inte stod att finna någonstans hur mycket min parabol än snurrade.
Visade sin erfarenhet
Från matchrapporten har jag ändå fått veta det väsentliga. Christian Wilhelmsson gjorde en bra match. I betyg får han starka tre plus. Han gjorde sitt första mål för Deportivo och han gjorde det på en straff som han stegade fram och tog – och tilläts ta. Självförtroende och förtroende. Han visade sin stora internationella erfarenhet när han rutinerat ordnade flera frisparkar. Att Deportivo dessutom vann på nytt och tog sig från djupaste mitten till kanten av det täta, gungande träsk som den spanska bottenstriden är, var också viktigt. Laget måste hänga kvar för att Chippen ska bli kvar.
Nu ska man ju minnas att en svala inte gör någon sommar och att en enda bra match inte löser alla problem. Men Chippen visade en stigande form redan mot Espanyol och alla resor börjar någonstans. Kanske kan gårdagskvällen vara början till slutet på Wilhelmssons långa eländesresa. Den där han gått ur askan i elden när han lämnat Nantes kylskåp för att lånas ut till Boltons frysbox.
Då var han nära att tina
I varma Roma hann Chippen mellanlanda och börja tina upp förra våren. Han älskade Rom och romarna blev förälskade i honom. Jag var där och såg honom i derbyt mot Lazio, hörde kollegorna på Gazzetta dello Sports Rom-redaktion lovprisa honom, såg flickvännen Oksana göra debut i italiensk tv, hörde Chippen själv berätta om hur han hoppades på att få stanna, men fruktade en oviss framtid. Roma ville behålla Wilhelmsson, men inte till det pris Nantes begärde. Därför har ovissheten fortsatt.
En man för EM-startelvan
Jag hoppas att den kan få ett slut nu, att Chippen kan få en vacker spansk vår och att lånet kan bli till något permanent.
Inte minst för landslagets skull . En formstark Christian Wilhelmsson med självförtroendet återfunnet är en man för EM-startelvan. I konkurrens med Niclas Alexandersson, visst, och i kommande konkurrens även med Sebastian Larsson. De som redan nu hellre ser Larsson än Wilhelmsson är förmodligen samma personer som för fyra år sen ropade ”in med Chippen”, de som alltid söker nyhetens behag.
Gått från pojke till man
Jag var på plats i vackra portugisiska Coimbra i april 2004, då Chippen säkrade sin EM-biljett. Jag minns hur sprallig vi då upplevde honom och hur annorlunda han är i dag. Chippen har på dessa fyra år hunnit uppleva både framgång och motgång och har i detta, framförallt i motgången, gått från pojke till man.
Den mognaden är ovärderlig om den kan kombineras med en återvunnen glädje att ta med från Deportivo till svenska landslaget. Chippen framställs ofta som den coole killen som åker längst bak i bussen med Zlatan och tuffa gänget. Själv ser jag Wilhelmsson som en spelare som är mycket beroende av att känna sig uppskattad för att kunna fungera. Jag hoppas att Chippen kan hitta den uppskattningen nu.
En som inte behöver leta efter vare sig målet eller självförtroendet är Markus Rosenberg. Tvåmålsskytt, matchvinnare och dagens kaxigaste med sitt ”varför skulle jag inte kunna ta en plats i startelvan?”. Jag gillar den attityden. Lägg därtill Sebastian Larssons fina mål i går och se där, det blev en riktigt bra blågul lördagsblandning.