Mats Nyström gör sin 300:e Sportspegeln
”Jag hoppas att jag har hittat min egen stil”
Publicerad 2018-10-28
Spegeln, Spegeln i rutan där, säg mig vem som kvällens programledare är.
Äh, det är väl Matte Nyström för 274:e gången?
Nej, för 300:e.
I januari 1991 guppade en stursk grabb med vågigt hår in på tv-sportens redaktion på Gärdet i Stockholm.
Vid den här tiden var tv-sporten lika hierarkiskt som ett skånskt pansarregemente och Christer Ulfbåge, en av redaktionens mest beprövade sportankare, gav honom smeknamnet ”Unge Nyström”.
– Det var ganska tufft i början. Vad gjorde jag där? Det var aldrig någon som var elak men man skulle veta sin plats. Det var en annan rangordning på den tiden men så är det inte längre. Jag minns att jag låg hemma och vred mig i sängen och undrade om och när man skulle få chansen, vilka som skulle få åka på matcher och mästerskap.
Efter ett par dagar fick ”Unge Nyström” chansen.
– Jag skulle göra en intervju med handbollsspelaren Sten Sjögren men det blev inte längre än 20 sekunder. Dessutom hade jag ställt honom i helt fel vinkel och det fick jag förstås höra.
Mats Nyström kände att han snart skulle behöva se sig om efter ett nytt jobb och införskaffade en timkalender.
– Jag hade fått ett vikariat på 1,5 månad och tänkte att ”det här blir en kort men intressant visit, men också en bra merit”. Så jag började skriva upp allt jag gjorde för att kunna visa upp för nästa arbetsgivare. Jag skrev upp allt, alla pass jag jobbade, vad jag jobbade med och så fortsatte det. Jag skriver fortfarande upp saker och det blir ett roligt minne.
”Det var stort”
Och Nyström behövde aldrig se sig om efter ett nytt jobb.
Han böjer sig fram, rotar fram ytterligare en kalender från sportbagen och bläddrar snabbt fram till 12 februari 1995.
En minst sagt händelserik dag i den då 33-årige Mats Nyströms liv.
Styrketräning på förmiddagen, Tre Kronor-Ryssland på eftermiddagen, och så flyttade han ”hem igen”.
– Fast det låter kanske mer dramatiskt än det var. Vi hade skaffat katter och jag fick en allergisk reaktion, och flyttade hem till mina föräldrar i några dagar. Men det visade sig att det var ett lösningsmedel jag var allergisk mot, inte katterna.
Och så ”PL-PREMIÄR” på kvällen?
– Ja, det var stort.
Minns du innehållet?
– Nej, jag minns ingenting.
Ingenting?
– Nej, men jag minns känslan att ”oj, ska jag leda Sportspegeln?” Jag hade varit med som en så kallad telegramdirektör, på den tiden vi var två programledare. Då satt jag bredvid och sa ”AIK-Skellefteå 2-1” men man var bara med på ett litet hörn. Ofta med Arne eller Bosse och det var ju otroligt häftigt att bara få vistas i samma lokaler som de två.
Varför var det så stort?
– Jag är född 1962 och när jag växte upp fanns det bara en kanal, den andra kom ju några år senare, och de jag såg i teve var på SVT. Det fanns ingen annanstans att vara. Och de blev ikoner. Arne, Bosse, ”Plex”, Grive, Bedrup. Jag ville också dit. I skolan imiterade jag Bedrup och var programledare på klassens timme, på rasterna sprang jag runt och intervjuade folk på skolgården. Jag var ett av de tidiga tv-generationsbarnen.
Hade du någon favorit bland ikonerna?
– Bengt Bedrup var själva arketypen för en programledare för sport i teve, men sedan kom Arne Hegerfors in och han blev någon slags idol med sin tajming och säkerheten i direktsändningarna.
Vem är du mest lik av de ikoniska programledarna, tycker du?
– Svårt att säga. Jag hoppas jag har hittat min egen stil. Men Christer Ulfbåge skrev korta påannonser och det försöker jag anamma på något sätt. Han hade alltid ett bra tempo. Och så har Arne Hegerfors inspirerat mig mycket. Han hade en makalös tajming och ett bra språk.
Ironiskt nog var det Nyströms noja över att tvingas sluta på tv-sporten, den som ledde till inköp av kalendrar, som nu berättar att han på söndag gör sin 300:e Sportspegeln-sändning som programledare.
De svarta almanackorna, de han själv kallar för ”Dödahavsrullarna”, innehåller över 1000 noteringar då han varit programledare för ”Sportnytt” och de 358 gånger han ledde ”Fotbollskväll”.
Vad får du för kick i dag?
– Alltså, jag tycker det är så roligt att göra program. Att komponera ihop ett program tillsammans med kompisarna på redaktionen. Att vara med i processen. Vägen, du vet, som Boye skrev.
Det är vägen som är mödan värd?
– Det är trevligt. Jag gillar det oförutsägbara under kontrollerade former. Och det finns något oförutsägbart i att sätta sig i en livesändning. Känslan att vad som helst kan hända är fortfarande lika kittlande. Och jag gillar att möta någon i direktsändning. Vi har haft många gäster genom åren och för ett tag sedan hade vi höjdhopparen Linus Thörnblad i studion. Han berättade om sin väg genom livet och att han mått dåligt stundtals. Vi fick bra kontakt och samtidigt är det många som sitter och upplever den kontakten, och det är inte så ofta man har ett djupare samtal inför 600 000–700 000 tittare. Det finns en dragningskraft i det som jag gillar.
”Fantastiska sändningar förr”
Sportspegeln föddes 1961, hur mår den här 57-åringen?
– Den håller ganska hyggligt publikt. När vi flyttade sändningstiden från 20.30 till 19.00 ökade tittandet igen. Det är klart att det gjordes fantastiska sändningar förr i tiden, men de var bra för att medialandskapet såg annorlunda ut. Vi gör många bra sändningar i dag också men i ett nytt format. Vi har en unik position i teve och det är ingen som gör det vi gör.
Hur menar du?
– Sportspegeln kan intressera de som inte nödvändigtvis är intresserade av sport. En söndag kan man få möta Jenny Rissveds som berättar om sin depression, en Aleksandr Ovetjkin exklusivt och så kan Bernt Lagergren berätta en historia som bara han kan göra, och vi får möta någon vi inte trodde att vi kunde möta.
Men någonting var väl ändå bättre förr?
– En Sportspegeln levde i flera dagar, i tankar och åsikter. Alla pratade om Sportspegeln. Var det rätt nyhetsvärdering? Hur var reportaget? Det fanns en prestige i att komma med i Sportspegeln. Den hade längre livslängd och i dag är det mer ”schyst Spegel!” sedan är det glömt. Utbudet är så enorm i dag att det snabbt måste hastas vidare till nästa grej och jag kan ibland tycka att det urholkar innehållet.
299 ”Speglar”, vilket är ditt bästa minne?
– Det är så svårt att säga, men jag minns en grej som med facit i hand blev kul. Vi hade Ilie Năstase som gäst i studion, det måste varit i samband med Stockholm Open. Jag var programledare och hade vuxit upp med Năstase, han var en av de stora på 70-talet. Med sig till studion hade han en ung spelare som möjligtvis hade vunnit sin första ATP-titel men jag tänkte inte så mycket på honom, Năstase stod ju där bredvid mig i studion. Långt senare förstod jag den andra gästen i studion var en kille som hette… Roger Federer.
Drömmen: Sport-”Agenda”
Vad drömmer du om att göra framöver?
– Jag har närt någon tanke om att vi borde göra en sportens variant på ”Agenda” eller ”Uppdrag granskning”. Ett mer fördjupande program där vi tar upp frågor som vi kanske annars inte hinner med riktigt. Att ge de här frågorna ordentlig med utrymme, det tycker jag skulle vara på sin plats. Men det finns en tröghet i det som jag antar handlar om ekonomi och resurser. Men jag hoppas att vi på SVT kan ta steg i den riktningen.
Vad gör du efter din 300:e Sportspegeln-sändning på söndag?
– När lampan slocknar går jag ut och byter om innan jag sätter mig i bilen. Då har jag förmodligen redan glömt sändningen.
Tur då att ”Unge Nyström” har ”Dödahavsrullarna”.
