Hon siktar mot stjärnorna igen

Pillan om att träna med svenskorna: Vi kallas det leende landslaget

SÖLDEN

Pernilla Wiberg är tillbaka efter två års kamp mot skador, värk och elände.

Och hon siktar redan mot stjärnorna.

- Ja, målsättningen är att vara i första startgrupp i alla grenar innan OS startar, säger hon.

Pernilla Wiberg är inte bara tillbaka i backen, hon är också med i det svenska landslaget igen efter den tre år långa exilen hos norskorna.

Det är dags för alpin premiär i österrikiska Sölden, som ser ut som ett vykort just nu med klarblå himmel och en sol som värmer upp dalen till sommartemperaturer på dagarna.

En passande fond till Pernillas soliga leende och av en händelse blänker en solreflex till och formar en stjärna i hennes skidglasögon, då hon blickar upp mot alptopparna.

"Jag vet vad som krävs"

Nu måste hon klättra hela den långa vägen mot toppen igen, efter nästan två år fyllda av skadeproblem som fått henne att falla fritt på världscuprankningen.

- Men det finns inget annat i huvudet, än att ta mig tillbaka till toppen. Jag vet vad som krävs, för jag har varit där förr.

Men är det möjligt efter alla skador?

- Ja, annars skulle jag inte vara här. I somras hade jag inte en tanke på att åka premiären här i Sölden, men det har gått så bra att jag är redo.

- Förra säsongen var tung, men i VM började det släppa lite, då jag blev sjua i super G. Och det var tur att jag inte tog medalj. Då hade jag nog inte suttit här i dag. Då hade jag slutat. En mästerskapsmedalj i super G är det enda jag saknar och hade jag tagit en i fjol, hade jag tackat för mig. Det var så det kändes. Det var väldigt jobbigt. Men ödet ville att jag skulle fortsätta och jag har alltid trott på ödet.

Är du hundraprocentigt återställd?

- I alla fall så nära jag kan komma.

Du verkar ovanligt glad och uppåt just nu?

- Ja, jag är glad. För första gången på länge känner jag att det är kul att åka skidor igen. Utan att ha ont. Och det är lika kul att vara tillbaka i det svenska landslaget. Även om jag aldrig hade några problem att träna med norskorna, kändes det konstigt att se de svenska tjejerna träna i backen bredvid. Nu har vi blivit en familj igen, Anja Pärsons pappa Anders är med i laget som tränare och Bödvar är med mig. Det känns väldigt positivt. Någon kallade oss det leende landslaget. Det tycker jag stämmer bra. Vi har kul tillsammans.

Fnurran med Ylva Nowén, då?

- Det var överdrivet. Det var egentligen ingen riktig motsättning mellan mig och de andra tjejerna som gjorde att vi bröt med varandra. Det berodde på att dåvarande lagledningen var svag. De kunde aldrig bestämma sig. Jag försökte faktiskt nå en lösning in i det sista, men till slut fanns ingen annan utväg för mig än att flytta på mig. Och när jag kom tillbaka hittade jag och Ylva varandra direkt. Vi har ju massor av gamla minnen att prata om.

Slutar efter säsongen?

Men efter den här säsongen är det definitivt slut?

- Det lutar åt det. Till 98 procent i alla fall. Jag har lärt mig att aldrig säga aldrig. Går allting bra finns det en liten, liten chans att jag fortsätter. Jag tänker inte stänga dörren helt.

Vad skulle i så fall få dig att fortsätta?

- Det ska jag berätta då säsongen är över.

Hur är formen just nu?

- Jag är inte i toppform. Jag håller på och testar en OS-uppladdning som tar exakt 42 dagar. Det handlar om att träna hårt för att sedan få en formtopp. Nu är jag mitt i ungefär. Toppen ska komma till tävlingarna i Aspen i USA sista veckan i november. Funkar det, ska jag göra samma uppladdning inför OS.

Och målet där?

- Att starta i alla grenar och vara i första startgrupp i alla. Och för mig finns bara ett mål: Det är att vinna.

Har 24 segrar i världscupen

Mats Wennerholm