Farväl, Il Barone
Alla de stora var där.
Alla ville ta ett sista farväl av Nils Liedholm.
Många grät öppet, med tunga tårar, andra tyst inom sig.
De grät för vännen som de mist – och för en epok som är över.
Så blev det slutsignal till sist. Baronen har förts till sin sista vila. Den sista länken i den oskattbara kedjan Gre-No-Li har brustit.
Alla hade vetat länge att slutet var nära, oundvikligt. Ändå är och förblir ett sista avsked alltid lika smärtsamt
abrupt. Det gör ständigt lika ont när det obevekligt slutgiltiga blir tydligt och verkligt.
I går, i den lilla kyrkan i Liedholms hemort Cuccaro Monferrato, tog de sörjande inte heller bara farväl av en älskad familjemedlem, av en vän och stor fotbollsspelare och tränare. Man böjde också sina huvuden i sorg för allt det som varit, för en epok som aldrig kommer igen.
I sjungande tystnad, bruten bara av kyrkklockornas klang, fördes kistan med Il Barone, täckt av vita blommor, in i kyrkan. Biskopen Germano Zaccheo och Cuccaros församlingspräst Germano Rota pratade om hur älskad Liedholm varit, om hur saknad han kommer att bli. Varenda bänkrad var full av de som älskat, av de som kommer att sakna. Utanför trängdes alla de som inte kom in.
Grät sida vid sida
Supportrar i Romas och Milans matchtröjor grät tillsammans, sida vid sida. I kyrkbänkarna fanns så många kända fotbollsansikten att det var som att bläddra i ett nostalgins spelaralbum: Baresi, Bettega, Conti, Donadoni, Hamrin, Pesotto, Ancelotti, Cesare och Paolo Maldini och så många andra vackra, stora fotbollskonstnärer. Där var pampar som Milans Braida och Galliani. Där var Thomas Nordahl som sörjde sin gudfar och där var Uefas hedersordförande Lennart Johansson som tog farväl av en lång vänskap.
Ofördärvad genom livet
I måndags kväll, då jag hade Johansson till bordet under Guldbollen-mötet, hade vi båda nyss nåtts av dödsbudet. Lennart Johansson talade minnen från hjärtat och återkom hela tiden till Liedholms ödmjukhet och vänlighet, hur den ständigt hyllade och uppburne mannen likväl gått ofördärvad och oförändrad genom livet.
Vitt skilda världar
Samma sak sa alla de som i går kommit för att en sista gång visa honom sin respekt. Samma historia berättade även de vita rosorna från mäktiga Milan och de gula solrosorna från lilla IFK Norrköping. Hälsningar från två vitt skilda världar, men som Liedholm båda förblev nära, livet igenom.
Allra bäst trivdes han i stillheten på sin vingård, bland Cuccaros gröna kullar, i den lilla norditalienska byn med 367 invånare. I går lämnade han den för sista gången för att föras till sin viloplats i Turin, vid hustrun Maria Lucias sida.