Wegerup: Vi saknar en ledare – men i morgon räcker elva brinnande viljor
En dag till dagen E (M).
Bistert väder, bistrare miner.
Utmärkt, det är just vad jag vill se.
Skratta får vi göra när vi är i EM.
Nog sken solen över Söderstadion i går, men inte tillräckligt starkt för att lura någon. Luften var kylig, hela stämningen runt vårt landslag var kyligare, spändare. Alltid like vältalige Rami Shaaban försäkrade i och för sig att ”stämningen är på topp” och jag tror inte att han ljuger. Laget mår fortfarande bra, spelare och ledare tror att vi klarar det här, att vi tar oss till Österrike-Schweiz och det av egen kraft.
Ändå är det ett annat allvar i luften än under de varma, mysiga dagarna som föregick manglingen i Madrid. Alla vet att det är nu det gäller. Alla vet precis hur mycket det gäller. Som en viss Zlatan lät slinka ur sig:
En omärklig skillnad
”Det är vinna eller försvinna”.
Fast riktigt så illa är det inte. Det är en poäng eller försvinna, och då måste dessutom livlinan Spanien förlora mot Nordirland. Så läget är fortsatt gott, men det är inte så gott att vi kan tillåta oss att sjabbla och tveka.
Därför kändes det skönt att se och ana den där lilla, nästan omärkliga skillnaden på träningen i går. Att se Källström gå på som om det vore EM-final. Att se en heltaggad Andreas Granqvist kämpa för den plats i försvaret som han trånar efter. Att höra Zlatan aningen kärvare vid podiet, lite mer sammanbiten, fokuserad.
Jag är säker på att spelarna tyckte att de var laddade till hundra även då de sprang ut på Santiago Bernabéu i lördags kväll. Men människan är en märkligt sammansatt och komplex varelse.
Det undermedvetna bjuder hela tiden upp till kamp med det medvetna, det vi säger utåt, det vi intalar oss. Alla har på ett medvetet plan tagit de senaste landskamperna på största allvar. På ett undermedvetet har vetskapen funnits att man haft både hängslen och livrem, så många ”om” och ”men” att det verkat omöjligt att missa biljetten till alpland.
Nu sitter byxorna nätt och jämnt uppe, men kan ändå säkert snart bytas mot Lederhosen. Alla extra bälten är dock borta. Ett fiasko nu och Sveriges ledare och spelare står med rumporna bara – och de kommer att få smisk, så mycket smisk.
Det vet spelarna och de vet att det är en dålig plan mot ett inte alls dåligt lag som väntar i morgon kväll.
”Jag tyckte verkligen inte att de var lätta, vi hade en hel del tur som kom i väg med tre poäng i Lettland borta”, sa Rami Shaaban ärligt.
Ljungberg är ingen härförare
Han lär få lida den bänkades alla nervösa kval medan Källström däremot bör gå in bredvid Anders Svensson och Allbäck på topp intill Zlatan. Majstorovic fyller ut försvaret och ja, så tror jag att det kommer att se ut. Lite offensivare, lite mer vågat, men inte för vågat.
Det är inte den bästa svenska elva vi ställt på en plan, men om bara hjärtat finns där räcker den gott och väl för att slå Lettland. Det jag saknade mest av allt i den spanska lekstugan i lördags, var just en ledartyp. En Linderoth, en Mjällby, en Schwarz. Någon som kunde mana på, driva på, rasa och brinna och spela med brutna ben och bultande blågult hjärta.
Ljungberg är en utmärkt kapten när han kompletteras av Linderoth, men han är inte den store härföraren.
Det var skrämmande tydligt hur passivt Sverige var utan en flockledare, så räddhågat och vilset och handlingsförlamat. I morgon kväll har vi inte heller någon stor ledare på planen, men det ska egentligen inte behövas. Det ska räcka med elva brinnande viljor. Elva spelare som gör sitt jobb. Elva blågula som gör sitt bästa, som ger sitt allt. Mer än så begär ingen, mer än så krävs inte.
Då är det EM nästa – och tid att le.