Han spelar – det gör all skillnad i världen

Simon Bank

Tre månader sedan Parken, nu är det dags igen.

Nä, det är det inte alls.

Zlatan Ibrahimovic spelar på lördag, det gör all skillnad i världen.

Landslaget kom till Stockholm i går, de hade med sig sina badtofflor och ett gammaltestamentligt regn.

Stan var full av vatten, det var tisdag i september, perfekta omständigheter för att odla depressioner och förkylningar.

Men allt beror på inställning. Jay-Jay Okocha, till exempel, skrev på för Hull City igår och menade att det var Guds vilja att han efter en karriär med OS-guld och dubbla titlar som Afrikas bäste spelare ÄNTLIGEN fick spela i andraligan i Yorkshire.

Vill man vara glad så kan man.

Ett par dagar före septembers viktigaste fotbollsmatch ville Lars Lagerbäck vara glad. I det där väldigt bekanta källarrummet på landslagets hotell satt han med armarna i Lagerbäck-kors över bröstet och gav en masterclass i jämnmodig diplomati.

Andreas Isaksson är bäst. Rami Shaaban också.

Det var synd att träningen regnade bort, men det gjorde inget.

Fredrik Ljungberg är fantastisk. Men det märks nog inte att han är borta.

Och så vidare.

Den episka matchen

Sveriges fotbollslandslag har ägnat sommaren åt att slå Island och USA, de höll nollan mot båda – men allt det där hamnar i skuggan av den där episka matchen i Parken i juni.

Danmark vände 0–3 till 3–3, Sverige vände 3–3 till 3–0, och det är den matchen vi mäter den här matchen mot.

Danmark är ett sårat, skakat idrottsland med allt i hela världen att spela och strida för. De kommer att rusa på Sverige som ilskna, skickliga lejon på lördag.

Jag tror inte att det kommer att hjälpa, det finns många skäl till det.

Det enklaste är det här:

Jag kan inte utesluta att Sverige hittar samma flyt som de hittade i första halvlek i Parken – men jag utesluter att Danmark hittar samma flyt som de gjorde i andra.

Sveriges stora problem i Köpenhamn var att de inte klarade att kontrollera tempot i matchen. Ett spelskickligt och rasande kantsnabbt Danmark vräkte på med allt de hade, de blottade sig hemåt och lurade Sverige att byta chanser.

De tog sina, Sverige slarvade bort sina. Plötsligt var det 3–3 och bud på mer.

– Man måste bestämma hur man ska göra i matcher, den gången låg backlinjen lågt och mittfältet högt, sa Mikael Nilsson i går.

– Man dödar deras offensiva energi när man tvingar dem att försvara också, trots att man leder, sa Kim Källström.

Precis så är det ju. Ett bra lag kan styra farten, variera långa och korta anfall och bryta ner energin hos sin motståndare. Om det var något som Sverige saknade senast så var det en spelare som kunde erbjuda ett enkelt alternativ, en spelare man kunde slå bollen på och se den fastna som på en klistervägg.

Den här gången har vi en av de klistrigaste, listigaste väggar som fotbollsvärlden känner.

Han heter Zlatan Ibrahimovic.

Som han spelar just nu kan jag ägna både dagar och nätter åt att titta på. Zlatan var bra mot Roma i supercupen, han var underbar både mot Udinese och Empoli. Han rör sig ambitiöst, tar med sig fart och fysik in i mottagningarna och får så mycket respekt från motståndarna nu för tiden att de kallar honom ”bäste herr Ibrahimovic” innan de försöker kapa honom.

Jag ska inte luras.

Sverige–Danmark är fortfarande en enorm utmaning.

Duell i skymningen

Det är en cupfinal, en duell i skymningen – och det går aldrig att räkna bort ett lag med så mycket kvalité som danskarnas. Dessutom har jag alltid tyckt att Jonaldo Tomasson är klasser bättre när han får spela som skuggspets bakom tyngre anfallare, som Gooner-giganten Nicklas Bendtner.

Men Zlatan Ibrahimovic är ett lugn för hela laget, han ger en enkel lösning på svåra problem och på Råsunda på lördag kommer Sverige inte att tappa matchen. Man kan förlora ändå – fotboll fungerar på det sättet – men det kommer inte att bero på att matchen förvandlas till något ur High Chaparall.

Det tror inte spelarna heller.

I går lät Kim Källström skönt Kim-säker, en trygg Christian Wilhelmsson hade lämnat sin Bolton-bänk, Andreas Isaksson gjorde tummen upp, Mikael Nilsson lovade att aldrig (aldrig!) igen träna i shorts.

Utanför regnade det fem centimeter på en timme, och vore det inte för Zlatan hade jag kanske börjat snickra på en väldigt stor båt.

Nu känns det rätt lugnt ändå.