Ralf knyter näven när det behövs
En gänglig gestalt i små shorts, med en knuten näve mot skyn.
Klassiska tv-bilder på en av svensk fotbolls största profiler genom tiderna.
Ralf Edström.
Tummen ner. Det gjorde Ralf Edström mot mig när vi möttes på Råsunda efter Sveriges plattmatch häromkvällen. Jag kunde bara instämma. Vad Ralf sa i sportradion vet jag inte. Men det brukar vara bra. Bitskt, rappt och initierat.
Ralf fortsätter att knyta sin näve när det behövs. Något som inte alltid uppskattas, naturligt nog.
Inte minst hans stundtals fräna kritik av Zlatan Ibrahimovic har retat upp somliga, medan andra applåderat bifall. Snacket om att Ralf skulle vara Zlatan-hatare är dock enbart trams. Han har ofta berömt Zlatan. Men journalisters och expertkommentatorers jobb är inte att fjäska in sig hos de stora, utan att kritiskt granska och ifrågasätta.
Är så enkelt i pojkrummet
Små pojkar och somliga män, som mentalt förblivit pojkar, har dock svårt att ta det här. Framför datorn i pojkrummet är allt så enkelt, så svart och vitt, så perspektivlöst. Där kan man avfärda en av svensk fotbolls största som en bitter föredetting med nollkoll. Det är egentligen inget att bry sig om eller ta på allvar.
Värre är dock när två personer som av Sveriges Television utsetts till experter i ett fotbollsprogram totalt avfärdar Edström och hans betydelse för svensk fotboll.
Förstå mig rätt nu; självklart står det den som vill fritt att tycka att Ralf inte var någon stor spelare eller att han inte är någon vidare kommentator. Men när herr Sladjan Osmanagic, med visst bifall från Moses Nsubuga, sitter i tv och säger att Ralf Edström förstört för svensk fotboll, då kan jag inte annat än gapa av ren förvåning. Över populismen, över historielösheten.
Att utnämna en enskild spelare som huvudorsak till en spelidé är så dumt att man tar sig för pannan. Det är väl snarare så att svenska lag genom tiderna inte haft materialet för att vägga och dribbla sig förbi motståndarna och därför ofta känt sig nödda och tvungna att spela långt. Desto bättre de gånger det stått någon som Ralf där uppe för att fånga upp långbollarna...
Sladjan förvånar mig
Jag tycker att Sladjan kan vara en frisk fläkt och gillar ofta hans raka stil. Men här gör han mig som sagt förvånad. Inte minst när han fortsätter med att säga att Ralfs insatser inte väger särskilt tungt eftersom fotbollen förr var så mycket sämre. Det är om möjligt ännu dummare. Alla konkurrerar i sin tid, utifrån sina förutsättningar. Det går inte att jämföra. Det är därför alla omröstningar om ”tidernas störste” är meningslösa då folks minne ofta är så kort och skrämmande perspektivlöst.
Jag var knappt två år när Ralf Edström sträckte näven mot skyn efter sitt mål mot Västtyskland i VM 1974. Ändå behöver jag bara blunda för att se det framför mig. Det finns inte utrymme här för att rabbla alla framgångssiffror från hans karriär.
Viktigare än hårda fakta är ändå de mjuka, som Ralfs ofta befriande chosefria stil. Han är ingen perfekt människa, långt därifrån, han har gjort sina misstag i livet. Men vem är perfekt? Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på hur han i våras gav Champions League-kommentarer hemifrån sitt tv-rum. Alla andra hade stajlat sig själva och hemmen, tänt ljus, köpt tulpaner, klätt sig fina. Inget fel i det, jag hade nog gjort likadant. Ralf satt dock i en t-shirt i en gammal soffa och med - bäst av allt – en gigantisk giraff i bakgrunden. En giraff till ”Giraffen”, från tiden i Eindhoven.
Bisarrt och helt obetalbart. Fler coola giraffer och färre egotrippade marionetter är precis vad vår värld, och tv-världen i synnerhet, behöver.