Wegerup: Låt alla blågula hjärtan slå i en enda guldpuls
RIO DE JANEIRO. Kom. Kom med till Maracana.
Vägen hit har varit lång och svår.
Nu står Sverige här, i OS-final, starkare än någonsin.
Ett lag som prövats och härdats men aldrig slutat tro, hoppas och älska.
Den sorts lag som vinner guld.
Vägen till Maracanã.
Den väg vi åker med taxi, i Rios galna trafik, med våra hjärtan i halsgropen. Förbi favelor, genom tunnlar, till en evig serenad av ilskna tutor. Längs vägen bugar palmerna, lockar havet. Ovanför vakar Kristusstatyn över oss.
Att sen komma fram och se Maracanã-stadion resa sig mot Rios snabbt mörknande kvällshimmel. Se de stora ljusen, höra den längtande publikens sång.
Den vägen.
Och så den andra, den långa, som det svenska laget och dess ledare gjort. Alla dessa år för att komma hit, till en OS-final. Alla dessa möten, matcher, träningar. All kamp, all vilja, alla besvikelser. Från ett knappt godkänt EM 2013 på hemmaplan till det totala misslyckandet i VM 2015. Genom nålsögat i OS-kvalet. Trots genomklappningen mot Brasilien i gruppspelet.
Genom tårar, mörka rubriker och stålbad har ett svenskt lag klivit fram; härdat, berett, okuvligt.
Ett lag som visat hjärta och hjärna när inte fötterna och passningsspelet räckt till för att föra spelet. Pia Sundhage och den blågula ledningen var stora nog att kapitulera, erkänna att ursprungstaktiken inte höll och göra en tvärvändning.
Med taktisk klokhet och enorm offervilja har Sverige besegrat två av damfotbollens mäktigaste. Först USA, sen Brasilien, på hemmaplan, med hela jättepubliken emot sig.
Hjärna och hjärta – spelarnas hjärtan och folkets.
Med sitt sätt att springa livet ur sig och sin vinnande kyla vid två straffläggningar har svenskorna erövrat många hemma i tv-sofforna.
Tid att skriva ny historia
Som Rio-Hedvig Lindahl. En spelare som höjt sin lägstanivå något oerhört, som glömt rädslan, hittat balansen och blivit hela lagets trygghet. Lotta Schelin, inte lika briljant framåt som förr, men istället med ett kopiöst springande och slitande för laget. Urkraften Caroline Seger. Lisa Dahlkvist, den födda vinnaren. Nilla Fischer och Linda Sembrant, mittlåset. Kosovare Asllani, hon som återvände. Stina Blackstenius, inhopparen, framtiden.
Laget. Framför allt laget. Det svenska spelet har sina fel och brister. Men gruppen håller ihop, enad. Äntligen vinnande även när det gäller som mest. Mot USA, mot Brasilien och nu i kväll, med chansen att besegra Tyskland. Den motståndare vi fruktar mest, med rätta. Europas största fotbollsnation på damsidan har gång på gång krossat svenska drömmar.
Det är tid att ändra på det nu, att skriva ny historia, att låta denna final bli den milstolpe då svensk damfotboll intog det tyska fortet.
Det tyska laget är inte vad det varit men ändå i slutändan i final; vinnande, starkt, svårbesegrat. Tyskorna har rest mer än Sverige i OS, men samtidigt haft en lättare väg till final.
Det kan vara både en fördel och en nackdel. Piggare ben, ja. Men det självförtroende Sverige bär med sig från att ha sänkt två giganter ska inte underskattas.
Mot Tyskland ska det hjälpa oss att stå emot anstormningen, att hålla ut, att inte släppa in ett tidigt mål. Sverige måste klara att i ännu en match tråka ut motståndarna, stressa dem, få dem ur balans. Vi kommer inte att kunna kosta på oss några misstag och vi måste vara ännu noggrannare framåt. De få chanser vi får måste sitta där.
Låt blågula hjärtan slå i gemensam guldpuls
Det mesta talar för Tyskland, mot Sverige. Men så var det också inför mötena med USA och Brasilien.
Vi ska än en gång utnyttja underläget, besegra ytterligare en jätte. Ingen får vara nöjd, inte än. Det är stort att vara i final men den är inte slutmålet, bara den sista biten på vägen mot guld.
I Rio de Janeiro, denna vilda, vackra stad, på den mäktigaste av arenor, kan Pia Sundhage och hennes Sverige bli historiskt stora.
Så följ med till Maracanã och låt alla blågula hjärtan slå, i en enda gemensam guldpuls.