Skoglund: ”Jag var en timme från att dö”

Erik Skoglund tillbaka i boxningsringen efter svåra skadan

Publicerad 2018-06-30

NYKÖPING. Han var en timme från döden.

Nu, ett halvår senare, är Erik Skoglund, 27, tillbaka i boxningsringen igen.

– Jag har fått skitkort på handen, men jag får spela dem så gott det går, säger han till Sportbladet.

Hopprep, luftslag och slag mot kuddar som överröstar musiken i högtalarna.

Sportbladet träffar Erik Skoglund i Nyköping, på samma gym där han för lite mer än ett halvår sedan var nära att mista livet.

– Det är inget jag, någon läkare eller någon närstående kunde tänka sig att skulle gå så här fort. Men boxning är så mycket mer än bara träning för mig, jag märker att det gör mig skarpare i huvudet. Jag blir till exempel bättre på den mentala träningen, hjärngympan från sjukhuset, om jag har gjort ett boxningspass innan, säger han.

”En timme det handlade om”

Det var i början av december förra året som boxaren började må dåligt under ett sparringpass.

Några minuter senare hade han kollapsat på golvet.

Helt okontaktbar, med ögonvitor i hela ögonen och ett enda långt krampanfall innan ambulanspersonal var på plats inne i träningshallen.

– Min sambo (Angelica) såg tidigt att något inte stod rätt till. Hon är en person med väldigt mycket känslor och när hon känner saker brukar det stämma. När jag hade sparrat färdigt sa jag till min brorsa att jag verkligen inte mådde bra. Han svarade väl med att säga: ”Det är helg nu, då får du vila”. Men jag kände att det var något mycket värre. Kort därefter föll jag bara ihop och redan då hade Angelica ringt 112.

Situationen var akut.

Läkarna insåg att skadan måste opereras direkt. De skulle inte hinna förflytta Skoglund till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg som brukligt. Då skulle han ha varit död i dag.

– Det var en timme det handlade om, så det är läskigt. Jag är bara tacksam för att det inte hände när jag var ute i skogen och sprang backintervaller. Då hade jag blivit liggande där...

27-åringen hade drabbats av en hjärnblödning – troligen på grund av sviterna efter förlustmatchen mot Callum Smith, misstänker han – och försattes i medicinsk koma.

– En sak som jag har tänkt på och skulle vilja ta med boxningskommissionen här i Sverige och internationellt är att jag vill införa läkarundersökningar efter matcher oavsett hur den här gått. Nu är det bara inför matcherna för att se att vi är fit for fight. Och det känns oseriöst. Det är som att man gör allt inför en match, men efter matchen är det ingen som bryr sig om hur man mår. Jag blev nerslagen mot Callum Smith, men tog mig upp, fortsatte och såg glasklar ut efteråt. Men det var nog något som inte stod rätt till redan då. Men det är så jävla lätt att vara efterklok, jag vill inte lägga skulden på någon annan egentligen.

Många reagerade då på varför du körde sparringpass så tätt inpå en match. Finns det någon förklaring?

– Just då, i december, var det egentligen inte så tidigt. Jag hade match i september, men började sparra redan i oktober och fokuserade på en ny match. Men det är inte tätare än vanligt. Det är nog snarare att jag gick en tuff match innan och skulle gå en ny tuff match igen. Efter matcher på den nivån behöver man kanske mer tid att återhämta sig.

– Men inför mötet med Smith var ju situationen att om jag vinner två matcher till så kommer jag att vara ekonomiskt oberoende och bara kunna luta mig tillbaka – om jag vill. Eller boxas vidare, men kanske en eller två matcher om året utan stress. Jag kände mig väl pressad, både karriärsmässigt efter den första förlusten och att jag ville upp på hästen igen och ta mig tillbaka.

”Farsan har börjat fira jul igen”

Det dröjde nästan två veckor från det att Erik Skoglund försattes i koma till han började röra på sig igen.

Varför han vaknade upp just den kvällen i december, några dagar före julafton? Inget vet säkert.

Men det tycks ha börjat med en gnutta vinnarskalle.

Och just julafton.

– Först när jag vaknade kunde jag inte röra mig alls. Och det var nog jobbigt för både mig och mina närstående. Det hade gått alldeles för lång tid egentligen och läkarna började bli oroliga för att det skulle sätta sig på nervsystemet och då blir man förlamad för alltid. Men sen helt plötsligt började jag röra på mig en natt.

– Det jag har fått återberättat för mig är att farsan som normalt sett aldrig firar jul, medan jag älskar julen, sa till mig när jag låg där: ”Om du rör dig innan julafton så kommer jag att börja fira jul igen”. Exakt samma natt som han hade sagt det började jag röra på mig i sängen. Och det var väldigt intensivt, nästan maniskt, det var som ett träningspass där jag rörde både ben och armar. Så där nånstans kom väl tävlingsinstinkten kom tillbaka. Så jag tror att jag fått farsan att börja fira jul igen, säger Erik Skoglund med ett leende.

Ärr på vänster sida av huvudet

Han beskriver det som ”fantastiskt” att få vara tillbaka i en träningsmiljö igen och skämtar, under träningspasset, med ett år äldre brorsan Marcus att säga: ”Jag är inte helt lam”.

Och bortsett från ett stort ärr på vänster sida av huvudet, två plötsliga gäspningar under intervjun och att det inte är samma intensitet i slagen som tidigare går det inte att se någon skillnad på den Skoglund – på väg mot toppen av sin karriär – i december och den han är i dag.

Däremot är en del minnen från tidigare i livet helt borta. Och närminnet har han fortfarande stora problem med.

– Om jag läser en text och ska återberätta den får jag svårt. Då måste jag använda mig av stödord till exempel. Och det är rätt svårt att hantera, det är ingen situation jag var van vid innan. Saker som tidigare har varit helt givna kan nu vara ett helt mysterium för att få det att flyta.

Vad är det första du minns efter uppvaknandet?

– Mitt första minne är när jag sitter på sjukhuset i en rullstol – dock förstår jag inte varför jag sitter i en rullstol – och så kommer det fram en man i vit rock och ber mig sträcka fram armarna. Och jag är van vid läkarundersökningar från tävlingar och tänker: ”Det här brukar de aldrig be mig om, vad märkligt. Varför gör han det? Det är klart att jag kan”.

Men det kunde inte Erik Skoglund.

Högerarmen hängde bara kvar längs kroppen och vänsterarmen paddlade för sig själv, beskriver han det som.

– Då blev det väldigt klart för mig att något inte stod rätt till. Det var som att jag såg på mig själv ovanifrån och tänkte: ”Stackars kille”. Då var det tufft.

Flickvännen i tårar

Men sedan dess har framstegen varit stora.

Första besöket i boxningshallen kom kort efter att han blev utskriven från sjukhuset och därefter har träningen egentligen bara trappats upp.

– När jag började träna här igen så var det ju kul för alla och alla var väldigt stöttande. Sen sa jag till Angelica hemma att jag ska träna boxning med brorsan. Hon tyckte väl att det var kul, men sa att hon hade annat att göra, så vi tränade själva ett par gånger. Men i efterhand har hon berättat att hon inte hade annat att göra, hon var bara rädd av tanken att behöva se mig halta runt i ringen, slog i slowmotion och att det inte alls var som tidigare.

– Men så en dag, när hon satt på kontoret här i hallen och jobbade, tog hon sig ut och kollade när jag slog plattor med brorsan. Och när hon kom ut och såg det för första gången igen föll hon ut i tårar. Hon tyckte att det var fantastiskt. Det var glädjetårar, väldigt känslosamt för oss båda.

Och även om träningen är förhållande vis lätt, utan slag mot honom själv, har Skoglund inte fattat något officiellt beslut om sin boxningsframtid.

– Jag har fått skitkort på handen, men jag får spela dem så gott det går. Jag vill bli återställd. Minst. Helst bättre.

Bättre? Betyder det att du vill återuppta boxningskarriären?

– Vi får se vad som går och inte går. Jag uppskattar träningen som är i dag, det är bra motorik och man får utmana sig både psykiskt och fysiskt. Men skulle jag bli 100 procent återställd finns det inget som tyder på att jag inte skulle hålla på med boxning. Det är det jag har satsat på sedan jag var elva år gammal och det är inget som har ändrats.

– Det finns boxare som haft hjärnblödning och sedan boxats igen. Det är inte jättevanligt, men det är inte vanligt att man tar sig från sjukhuset till där jag är i dag på så kort tid heller, så folk läker olika. Det beror ju även på var blödningen sitter på hjärnan och vad som slås ut, så det är så svårt att säga. Inte ens läkarna visste om jag skulle bli en grönsak innan jag vaknat upp ur koman till exempel. Det finns fortfarande väldigt många obesvarade frågor när det gäller just hjärnblödningar, så jag försöker sätta mina egna svar.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.

Följ ämnen i artikeln