”Gud ska veta att vi hade behövt Maradona där”
Vesuvius farliga, lockande profil.
Den frestande, kurviga kusten.
Leenden och blinkningar, rop och viskningar.
Ingen stad kan förföra mig likt Neapel.
Knappt hade Ronaldo burits ut från fotbollsscenen förrän diskussionen var i gång. Den eviga frågan om vem som är den störste spelaren genom tiderna. Ronaldo? Maradona? Pelé?
Under veckan som gått har jag läst alla tyckares inlägg. Själv lägger jag ner min röst; jämförelser i tiden är meningslösa och vem som verkligen betyder mest för ett lag är så svårt att bedöma. Ett vet jag dock: Ingen enskild spelare kan ha betytt mer för en stad än Maradona för Neapel. Som neapolitanske kompisen Mirko, i exil i Milano, sa på telefon från Italien häromdagen:
”Gud ska veta att vi hade behövt Maradona där nere nu ... Det krävs någon som han om vi (Napoli) ska bli mer än ett jäkla mittenlag. Jag tror fan att Maradona kunde fixat sopkrisen också”.
Böner hjälper inte
Kanske det. I alla fall har stadens andra skyddshelgon, San Gennaro, inte rått på krisen, trots alla böner. Värst är det i området Villa Literno -Nola, även kallat ”Dödens triangel”. Där dumpar maffian giftigt industriavfall medan polis och beslutsfattare tittar bort.
Neapel är på många sätt laglöst land: där tutar folk om du stannar för rött, där lurar de lottlösa och laglösa i de trånga gränderna, där hamnade Maradona snabbt i maffians förrädiska famntag. Ingen annan stad kunde ha älskat honom så. Ingen annan stad kunde ha fördärvat honom så.
Det är lätt att fastna i klichéer när man ska beskriva Neapel, för att inte tala om Maradona. För mig är den starkaste bilden, den som talar om Maradonas ofattbara storhet, bilden av altaret på SpaccaNapoli.
Mitt i Neapels hjärta, på gatan som klyver staden och vars namn betyder just ”dela Neapel”, finns altaret. Litet och oansenligt, lätt att gå förbi eller missta för ett vanligt som helgar den heliga Madonnan. Vid bilden på den störste fotbollsspelare man haft tänder folk varje dag ljus, lägger blommor, ber böner. Sådan var Maradonas storhet att folket ännu längtar efter hans förmåga att bedöva och berusa, bjuda på en stunds flykt från det vardagssvåra.
Pasta på Al Sarago
För mig som besökare räcker det dock med själva Neapels skönhet för att jag ska berusa mig. De solsmekta olivlundarna och apelsinträdsdungarna, de vackert slitna palatsen och kyrkorna. Jag njuter med hela min själ när jag ser fotboll på vilda San Paolo eller äter ilsken spaghetti på Maradonas gamla stamställe Al Sarago och pratar minnen med pizzabagarna.
Jag lever när jag känner hjärtat i halsgropen då jag skyndar genom en mörk gränd i skymningen. Jag älskar att gå längs Santa Lucias udde och se Vesuvius hotande profil, som en ständig påminnelse om livets förgänglighet. I dödens ruvande skugga blir livet verkligt och nära. Därför blir en person från det trygga lilla landet i norr så lätt såväl skrämd som tjusad av Neapel. Staden som har sitt eget ordspråk: ”Se Neapel och sedan dö”.