Hon rör sig mot Borg, Stenmark och Sörenstam
BUDAPEST. Björn Borg.
Annika Sörenstam.
Ingemar Stenmark.
J-O Waldner.
Ingemar Johansson.
Sarah Sjöström?
När Sarah Sjöström når kaklet stannar hon inte. Hon har vunnit 50 meter frisim, hon har världsrekord på simningens fyra snabbaste distanser, och crawlar över bassängkanten, genom arenataket, genom molnen, genom stratosfären.
Hon rör sig i överljusfart mellan vattenplaneterna, passerar stjärnor som målar silverstreck, mot okänd destination.
Håller ni utkik, Ingemar och Annika?
Ska vi trovärdigt bedöma vart Sarah Sjöström kan nå måste vi positionera var hon är. Ännu matchar hon inte Gunnar Larssons eller Håkan Malmrots två OS-guld, heller inte Arne Borgs guld, dubbla silver och dubbla brons. Therese Alshammar har fler mästerskapsmedaljer. Men med tre VM-guld och ett -silver på de snabbaste distanserna i långbana står hon på tröskeln till att vara världens bästa simmare alla kategorier. Och inte verkar Rymdfärjan Sjöström ha nått maxfart, den accelererar ännu.
Från startpall till prispall
Fjärilsguldet i Rio låg i linje med de senaste säsongernas överlägsenhet, men fortsättningen överträffar grafer och prognoser. 51,7 på 100 meter fritt är den sortens världsrekord som pickar hål på vår föreställning av vad som var rimligt. Det är inte Bob Beamons längdhopp eller Nadia Comănecis barr, men en blyg småkusin. 24,6 på 50 fjäril kan vara VM-historiens största utklassning i en final. 23,67 på 50 fritt raderar det damrekord som var mest hjälpt av dåtidens superdräkt.
USA, Australien, Japan, Kina, Ryssland, Egypten, Nederländerna, Danmark och Ungern jagar henne från startpall till prispall. Sedan knycker de på axlarna. Det är Sarah, vad skulle vi ha gjort?
Helst skulle jag lämna Sarah Sjöström här. Inte trissa upp omdömet mer, inte komparera adjektiven, inte glo djupare i gamla listor.
Alla som är bäst är på sätt och vis på samma nivå. För hur ska vi jämföra, hur växlar vi in simmedaljer till samma valuta som Wimbledon-titlar och kanotguld?
Det är omöjligt.
Klart det är...
...
... fast det omöjliga är en bra grogrund för diskussion, så låt oss åtminstone närma oss problemet utifrån tre kriterier.
En banbrytande toppskara
1. Du ska ha varit entydigt bäst i världen, inte bara i toppskiktet, heller inte bara i en av din sports viktklasser eller distanser.
2. Sporten ska vara en global gigant, utövas på de flesta kontinenter och vara upptagen i den olympiska rörelsen.
3. Dina bedrifter ska ha gett flera stora guldmedaljer och titlar, inte bara ryktbarhet.
Ibrahimovic, Nordahl och Kalla faller på punkt ett. Foppa, Magda och Sixten på tvåan. Gunder Hägg, Greta Johansson och Jan Boklöv på trean.
Kvar i toppen får vi en banbrytande skara: Björn Borg, Annika Sörenstam, Ingemar Stenmark, J-O Waldner, Ingemar Johansson. Kanske Carolina Klüft, Anja Pärson och Gert Fredriksson, kanske ändå en bakdörr åt Zlatan för ligatitlarna.
Den sansade bedömningen är att Sarah Sjöström fortfarande inte bräcker någon av dem.
Den grandiosa insikten är att hon kan gå om alla.
Hon behöver inte utöka sin överlägsenhet, inte byta gren, bara behålla hungern. Träningskilometer efter träningskilometer, teknikdetalj efter teknikdetalj, år efter år. Vad säger att 51,7 inte kan bli 50,7? Vad tyder på att någon närmar sig i fjäril? Varför är Fredrikssons svenska rekord på sex OS-guld onåbara för en 23-åring i en sport som pensionerar sina sprinters sent?
Kanske är tanken ännu full
Nostalgins sötma är bedräglig. Ingenting Sarah Sjöström gör kan emotionellt mäta sig med barndomsminnet av (beroende på din ålder:) Björn Borg på knä, en inställd mattelektion för att Ingemar kör andra åket, kinesiska pingismurens fall, Foppas straff, Klüfts fingrar, cykelsparken på Friends eller Kallas spurt.
Våra sporthjärtan är fulla. Att ställa ett simguld 2017 mot triumfer som byggt bo därinne är lika ogörligt som att övertyga någon om att sommaren inte alls var soligare förr, att vädret var ungefär som nu.
Men idrottsrörelsen är upphängd på iskylan i siffror, tider och listor. Det är historielöst att påstå att Sarah Sjöström är bland våra största idrottare någonsin, men känslopjunket åt sidan är det lika ignorant att bortse att hon rör sig i den riktningen.
Kanske blir det inte mer nu. Då slutar hon som en av våra 30 främsta. Kanske fortsätter hon över OS i Tokyo 2020, tar ett fjärilsguld och slutar. Då närmar hon sig topp tio. Och kanske är rymdskeppet fortfarande vältankat, kanske ägnar hon de kommande tio åren åt att dryga ut försprånget, fara längre genom den svenska idrottshimlen, fästa sin stjärna högre.
Ta du emot däruppe, Björn?