Bergström: OS var stort – det här kan bli monumentalt
BUDAPEST. Ett guld till samlingen, ett världsrekord ryker, men hur skiljer vi veckans succé från alla andra?
Ett sätt är att tänka sig en hundra banor bred bassäng med världens bästa män och kvinnor i alla simsätt uppradade.
För första gången kan Sarah Sjöström besegra dem allihop.
Sist in till bassängen är Sarah Sjöström. Spotlights dansar över tiotusen åskådare, surret växer till ett muller när svenskan vinkar med båda händerna.
Av med överdraget, rätta till glasögonen, tio vattenskvätt på överkroppen.
Och så går starten.
Sarah öppnar starkt men inte lysande. Vid 25 leder hon, vid 35 har hon drygat ut och fjärilstagen därifrån in i mål är kraftfullt graciösa. 24,60 är inte en tid, det är ett monster att hålla motståndare vakna om natten med. Hon är bäst i världen med åtta tiondelars marginal.
Nej, loppet var inte spännande. Men beskyll inte Sarah Sjöström för att sakna sinne för dramaturgi.
Hon älskar kontraster till den grad att hon gärna grottar ner sig i gamla plågor för att få uppleva dem. Inför VM klippte hon ihop en bild från London 2012 med en från Rio 2016: samma fjärilshundring just simmad, samma position på bassängkanten, hon till vänster sörjer karriärens tyngsta stund, hon till höger firar livets höjdpunkt.
Hon gjorde det för att inspirera sina följare, sa hon, men jag tror att hon själv inspireras av ytterligheterna. För allt guld har en tendens att skimra likartat. Hur många grader av glädje finns när du hela tiden vinner? Hur behåller du lusten om etta är standard och resten skit?
Mer förvånad än ledsen
Sarah simmar bäst när hjärnan är en piccolaflöjt och kroppen en blåsorkester. Tekniken sitter i ryggraden, viljan sitter i hjärtat, musklerna sitter på varenda jävla ställe muskler kan sitta på. Så länge inte tankarna fladdrar iväg räcker det för att vinna. Men på hundra meter fritt tutade flöjten för ivrigt, kroppen skenade första femtio meterna och kraften sinade. Hon var sju tiondelar före sin bronstid från Rio, men det tröstade inget alls.
Hon hade tänkt vinna guld, det blev silver.
Efteråt såg hon mer förvånad än ledsen: vad hände? Hon är ingen som slarvar, hon behöver inte lita på hundradelsmarginaler, så varför ska inte den svenska nationalsången spelas efter VM:s mest prestigefyllda lopp?
Snopet var det. Men också dramaturgiskt intressant för resten av mästerskapet. På förhand hade vi vacklat i beskrivningen av vad hennes VM gick ut på. Var uppdraget att ta karriärens första fristilsguld i lång bana – eller att sopa hem fyra guld?
Hon har en guldchans kvar
Silverfloppen tog död på den ena möjligheten och satte namn på resterande två distanser.
50 fjäril var kampen mot det egna psyket.
50 fritt var slaget mot resten av världen.
Hade Sjöström vikt ner sig på 50 meter fjäril, där hennes världsrekord på 24,43 är ett av simsportens mest onåbara, hade vi behövt ringa idrottspsykologer. Tekniskt och fysiskt kan ingen mäta sig med en normalt presterande Sarah Sjöström, så vi hade frågat oss varför inte det gav utslag i mästerskapsbassängen.
Nu fick vi 24,6. Knockout med fjärilsvingarna.
Det andra guldet är bärgat och en individuell chans återstår. Till finalen på 50 fritt kommer hon med ett nysatt världsrekord som är av sorten som knappt skrämmer konkurrenterna – de förstår att de inte simmar i samma vatten och kan därför glädja sig åt att Britta Steffens dräkttid är slagen.
Allt talar för Sarah i söndagens final. Bassängens formel 1 ska vara nyckfullt: en dålig uppgång kan göra brons av ädlare metall, men det gäller inte om du normalt är en halvsekund snabbare än Pernille Blume och de andra.
Gör 23,67 en lördag och få världen att häpna. Gör 23,8 eller 23,9 på en söndag och guldet är ohotat.
En myrstack mot ett berg
Vinner Sarah Sjöström har hon plockat den fristilsmedalj hon saknade och i bara farten bräckt sitt Kazan 2015, som är den rådande bästa insatsen av en svensk på långbane-VM.
Men det vore större än så. Trippeln skulle göra henne till hela mästerskapets största simmare.
Simningen är förvisso en världsomspännande sport med medaljörer från sex världsdelar, men det ska påpekas att distanserna och mästerskapen är lite för många för att det ska bli begripligt vad som väger tungt. Vi har lyft upp Sarah Sjöström som världsbäst i flera år, det har inte varit fel, men samma sak har kineserna gjort med Sun Yang, ungrarna med Katinka Hosszu och amerikanerna med Katie Ledecky. I simningens gruva finns guld nog åt dem alla.
Vi brukar hålla oss ifrån att jämföra giganterna, men det kan nämnas att medan Sjöström vann ett guld i Rio tog Hosszu tre. En femtonårig Sjöström vann VM men lettiska Rūta Meilutytė var yngre när hon vann OS. Sjöströms medaljhög växer men är en myrstack jämte Michael Phelps berg.
Det hade varit monumentalt
Jag säger det inte för att förminska Sarahs insatser utan för att förtydliga hur anmärkningsvärt följande är: Sarah kan ta tre guld och ett silver i Budapest. Sedan Federica Pellegrini slagit Ledecky på 200 fritt kan ingen bräcka det individuellt. Och den enda som kan nå upp i samma resultat, än en gång Ledecky, skulle i så fall göra det på längre sträckor där konkurrensen är lägre.
”Du gamla, du fria” har spelat och klingat av i Duna Arena. Sarah har revanscherat sig på sitt eget psyke, visat att en normalprestation för henne är fjärran från vad någon annan kan simma på 50 fjäril och att en fullträff får omöjliga rekord i fristil att ryka.
Det står alltjämt ”historiskt” sprejat över hela hennes växande meritlista, förlåt för att vi journalister tar till det ordet för lättvindigt ibland. Om du har svårt att sålla i hennes framgångar så bär med er detta in i söndagens finalpass:
Ett OS-guld är stort.
Att världens bästa simmare alla kategorier vore svensk skulle vara monumentalt.