Liedholm visste bättre än att bråka och hata
Lördagsgodis.
I dag kör jag ett uppsamlingsheat.
Varsågoda: en påse gott och blandat – med en liten filosofisk godisbit att suga på.
En naken bak på pressläktaren. Marcus Allbäck och hans fans som ger varandra fingret. Den store Nils Liedholm. Tre vitt skilda ting och likväl har de två gemensamma beröringspunkter. Den första är att de alla tre varit nyheter i veckan som gått. Den andra är att de alla på sitt vis väcker funderingar om vad som är rätt och fel, om vad som gör oss till civiliserade människor.
Vilken tunn fernissa civilisationen utgör påmindes jag om på Stadio Olimpico i Turin i söndags kväll. Juventus-Inter och stora, stora känslor. Vackert och mäktigt – men också bitvis fult och smått skrämmande. Som jag skrev redan dagen efter så är Juve-fansens ilskna revanschlusta gentemot Inter på sätt och vis förståelig, även om det inte finns någon anledning för de vitsvarta att spela sårade oskulder. Det är begripligt att man visslade ut Zlatan, det är mänskligt att fansen närmast fick tokspel när Camoranesi gjorde 1–1.
Vilden inom oss väcks lätt
En fotbollsarena ska vara ett rum för vilda känslor, den ska sjuda och sjunga, den ska vara en ventil för känslor som annars kan pysa ut på andra ställen. Dock bara till en viss gräns.
Det rena hat som alltför många visade mot Zlatan var otäckt, de rasistiska sånger som sjöngs var avskyvärda. Lika beklämmande var det att höra om hur runt 200 Inter-fans tagit sig friheten att slå sönder en Autogrill, en restaurang längs motorvägen.
Värst var dock att se påhoppen på en reporter från Inter Channel, intill mig på pressläktaren. Efter Juventus mål kastade sig fansen över honom (och oss som råkade sitta intill). Unga kvinnor, tanter, män – alla skrek och hytte mot mannen som bara råkade tillhöra ett annat lag. En supporter gav mig, som jag berättade i måndags, full insyn i hans håriga bak när han drog ner byxorna mot oss.
Fans är fans, på gott och ont, och jag tror inte att Juves supportrar är värre än andra. När jag såg kaoset runt mig kunde jag ändå inte låta bli att tänka på vilden som bor inom oss alla och hur lätt han väcks. De vidrigheter människor begår i krig förvånar mig inte, om man ser till vilket hat en fotbollsmatch kan väcka.
Vart den minskade respekten människor emellan leder, det vet vi. Avtrubbning. Upptrappning. Inte är det konstigt då om Marcus Allbäck ger fansen fingret tillbaka.
Liedholm visste bättre
Nu invänder somliga att det här är kärringsnack, att dåligt uppförande kring fotboll är en naturlag. Fans ska bråka, spelare ska vägra att prata med media och försöka slippa att komma till galor, hänvisande till sin upphöjdhet.
Nils Liedholm, en av de verkligt stora, han visste bättre. Jag minns hans vänlighet när jag intervjuade honom för min bok om Svennis. Men mest av allt minns jag hans vänlighet mot kyparen på ett av mina favoritställen i området Prati i Rom. En enkel kvarterskrog, en vanlig kypare som i 30 år slitit tolv timmar om dagen. Varje gång jag kommer dit pratar kyparen om den store Liedholm, om hur vänlig han varit då han varit där och tagit en kaffe eller apertivo.
En kypare som Liedholm inte hade något att vinna på att vara trevlig mot, en person som så många aldrig verkligen ser. Liedholm behandlade honom väl, helt enkelt för att han var en medmänniska.
Därför var sorgen på Il Barones begravning så djup, därför talar alla med sådan äkthet om hur stor Nils Liedholm var. Som spelare och som tränare. Men framför allt som människa. Det viktigaste av allt.