De sliter med form, skador, stress och press

Bara fyra av 12 åkare har fått ett lyft

OBERSTDORF. Halvvägs i världscupen och en värdig möjlighet att summera skidlandslagets prestationsmiljö på damsidan.

Fyra av 12 åkare har fått ett påtagligt lyft.

Resten sliter med form, skador, inre press och andra tecken på att de klivit över gränsen.

Det bubblade i sinnet i somras. Tron på att Charlotte Kallas formdipp tvärvänt existerade, Stina Nilssons lår (och revben) var hela, Ebba Andersson plågade sig närmare Therese Johaugs nivå och stjärnskottet Frida Karlsson drillades i en torktumlare av världsstjärnor.

Så kom vintern och med den skadorna, fortsatta negativa formbesked, stressfrakturer och andra tecken på ohälsa.

Av A-landslagets åkare har Ebba Andersson och Jonna Sundling vuxit. Tillsammans har de tagit fem av Sveriges nio individuella pallplatser i världscupen och då har Ebba Andersson missat flera tävlingar på grund av en knäskada.

Kalla har fått störst fokus

Maja Dahlqvist, fjolårets raket, har tagit en pallplats i stadssprint men resan till beskedet i Dresden var lång och "bedrövlig".

I B-landslaget, som bildar träningsgrupp med kollegorna i laget ovan, är det främst Elina Rönnlund som fått en skjuts framåt. Anna Dyvik har valt rätt spår, men fick vända ner i B-laget för att stressa av.

Dansade bara Lisa Vinsa och Moa Molander Kristiansen en vinter, förresten?

Charlotte Kalla är den som fått störst fokus för sin långa formsvacka. Diskussioner om mitrokondrier med fystränaren Stefan Thomson ger en inblick i en värld som är svårmanövrerad och procentuellt kännbar. Och så är det.

Men hur är det med de subtila signalerna som inte går att mäta?

Humörsvängningar som tidigt tecken på överträning?

Vi ägnar en stund åt Evelina Settlin.

Förra säsongen blev väldigt fin för 27-åringen från Hudiksvall. Hon radade upp lopp på topp 20 och var som bäst nia i Holmenkollens svåra tremil.

Den här säsongen har hon inte gjort ett enda distanslopp i världscupen på samma topplista.

Magnus Ingesson

”Balanserar på skör tråd”

När vi talades vid förra veckan berättar hon om den psykiska och mentala stress som hon känt det år hon skulle ta nästa trappsteg i A-laget.

”Det har varit lite för mycket stresspåslag, både från mig själv och utifrån. Jag kanske inte riktigt varit mig själv. Jag har varit lite upp och ner i humöret”, sa hon.

”Vi har ett ansvar i träningsbiten där som vi inte riktigt fångat upp...” medger skidlandslagets damtränare Magnus Ingesson.

Att ta kliv och samtidigt att balansera på den sköra tråd som håller kroppen på rätt nivå i hälsotesterna är inte enkelt och svenskorna är inte ensamma om att famla. Norskan Heidi Weng har kravlat sig upp en djup svacka och Ragnhild Haga är på väg.

Vi minns också Hanna Falks brokiga resa från genombrottet 2010 och framåt.

Bör ta signalerna på större allvar

Men signalerna är nu så tydliga att landslagsledningen bör ta dem på ännu större allvar och utvärdera efter säsongen: är träningsgruppen för stor så skillnaderna mellan kapacitet blir ett problem snarare än en tillgång, är lägerdagarna för många, är klivet in i A-laget alltid bästa vägen för en ung åkare att ta.

Kanske Frida Karlsson skulle gått en gyllene medelväg: vissa läger med Ebba Anderssons spets, vissa med jämnåriga i utvecklingslandslaget.

Där finns Moa Lundgren, Linn Svahn och Emma Ribom.

De är också på plats i Oberstdorf helgen. När konkurrensen från A-landslaget sviktar har de både fått och tagit chansen.

Deras resa har just startat.

Jag hoppas inte landslagets prestationsklimat får dem att förlora sig själva på vägen.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.