En seger – för ligan
1–1 – då fick jag en hårig Juventusröv rakt i nyllet
TURIN. Matchuret visar på 77 minuter.
Intill mig på pressläktaren drar en man ner byxorna och visar sin nakna, håriga röv.
Juventus har just gjort 1–1.
Man hade sagt att det bara var en match som alla andra, en match om tre poäng. Varken mer eller mindre.
Jovisst, kyss mig. Den som var historie- och kunskapslös nog att tro på sånt snicksnack och kom till Olympiastadion i Turin i går kväll, den lär ha fått en chock.
”Vi är Juventus, vi är överlägsna, överlägsna, överlägsna. Fatta det!”.
Slutsignalen har gått och rakt i mitt öra skriker en liten söt dam med pärlörhängen och knut efter slutsignalen. Hon hytter med näven åt en reporter från Inter Channel strax intill, föremålet för hennes och de vitsvarta fansens ilska.
”Signora, borde ni inte tänka på barnbarnen, på hur ni uppför er...”, försöker reportern lugna henne.
”Va fan culo (fuck off). Juventus för alltid!”, ropar den ljuva damen.
Samtidigt, på planen, är Chiellini och Zlatan på väg att ryka ihop och en lika nöjd Ranieri som missnöjd Mancini tar varandra i hand.
Bara tre poäng, jovisst...
Ingen stor, stor fotboll
En oavgjord match, ett 1–1, blir så lätt ett antiklimax, särskilt efter ett så hejdundrande och långdraget förspel som det som föregått Juventus-Inter. Spelmässigt blev matchen också lite av en besvikelse, i alla fall för den sominte var supporter och fick spänningen som extra krydda. Det blev ingen stor, stor fotboll. Känslorna var större än spelet, spänningen förlamade stundtals spelarna, framför allt i inledningen. De förutspådda matchhjältarna, Zlatan och Trezeguet, fick gå hem mållösa.
Samtidigt behövdes det inget skönspel för att man skulle sitta salig på läktarna och andas alpluft och atmosfär. Det räckte så bra med att åter få njuta av ett derby d’Italia, att på nytt få se Juventus och Inter drabba samman. Man kan tycka mycket om Juventus. Nu är dock straffet avtjänat och jag kan bara hålla med Zlatan när han säger att ”Juve hör hemma i serie A”. Som jag saknat att se Nedved jaga runt med sin slängiga stil, att se Trezeguet lurpassa där framme och Buffon göra sina konster i målet.
I går kväll var det stundvis enbart ”Gigis” storhet och Inters brist på skärpa framför mål som räddade Juventus. Det syns att Inter har den bredd och tyngd som Juventus tappat en del av. Det märks att de vackra gamla stortstjärnorna Del Piero, Nedved & Co inte blivit yngre.
Men de är inte äldre än att deras hjärtan slår och i går var det mycket hjärta över Juventus. Jag tror att det kommer att räcka långt, att man är med och slåss om scudetton hela vägen. Särskilt som Juve inte har någon Champions League att spilla tid och kraft på.
För Serie A som helhet var resultatet en vinst, en garanti för att spänningen håller i sig, att inte Inter rycker ifrån. Något som man också hindras från att göra på grund av skadeläget, Stankovic och Vieira är svårt saknade.
Han är saknad, tvivla inte
Att Zlatan Ibrahimovic är saknad i Turin, det behöver ingen tvivla på. Bara den som saknar, bara den som känner sig sviken i kärlek, blir så rasande som Juventus fans är. I skräckblandad fascination såg jag en blond kvinna nedanför mig sjunga med i den vidriga rasistiska sången mot Zlatan, med knuten näve och ett vildsint uttryck i ögonen. Jag förstår om han inte kunde spela opåverkad. Bara den döve, blinde eller själlöse kunde ha gjort det.
Själv önskade jag att jag för ett ögonblick förlorat synen då jag fick den där håriga baken i nyllet, då Juve kvitterade. Den röven – riktad mot Inter-folk på pressläktaren – speglar också Juventus-fansens ilska och revanschlust efter Calciopoli, serie B och de två förlorade ligasegrarna.
Därför var gläjden efter kvitteringen blandad med raseri och vild triumf.
Inte så vackert, men djupt mänskligt.