Wegerup: Sorgligt att se hur Sverige tappat
Men det är inte resultatet i sig som gör ont
RIO DE JANEIRO. Utspelade, uppsnurrade, chanslösa.
Brasilien lekte med Sverige och tackade för dansen.
En dans där brassorna förde som de ville medan svenskorna vacklade och föll hårt till marken.
Lustfylld samba, ingen ängslan och stress. Så hanterade Brasilien favoritskapet, precis som jag trott och skrev inför matchen. Pia Sundhage och hennes lag klamrade sig fast vid förhoppningen om att slå underifrån. Men Brasilien njöt och lekte från första stund i den ljumma kvällen, på den närmast fullsatta Olympiastadion.
5-1 är smärtsamma siffror, vi var snuddande nära en historisk förlust. Men det är inte resultatet i sig som gör ont.
Utan ännu mer vad det säger om vårt landslag. Hur långt vi halkat efter, vi som en gång var världsledande.
Visst, Brasilien spelade ljuvlig fotboll. De förenade spelets skönhet med total effektivitet. Taktiska, tekniska, snabba, hungriga, säkra. Framburna av sin lågande, jublande publik. Fotboll som den är tänkt att spelas och upplevas. I Rio de Janeiro, i OS.
Samma problem som i VM
Det var vackert att se, en njutning. Och det var sorgligt att se hur lite Sverige hade att sätta emot. Att förlustsiffrorna inte blev ännu större berodde enbart på att Brasilien varvade ner i andra halvlek och bevakade ledningen.
Vårt landslag har samma problem som i VM i fjol: när det verkligen blir svårt motstånd, då räcker vi inte till.
Spelarna höll inte måttet, de lika lite som landslagsledningens taktik. Kanske ville Pia Sundhage få in mer snabbhet genom att byta ut Linda Sembrant mot Emma Berglund. Det blev ett dyrköpt beslut, liksom Sveriges alltför offensiva utgångsläge.
Att byta mittbackar är alltid ett vågspel och Emma Berglund orsakade, hjälpt av en tvekande Hedvig Lindahl, 1-0-målet.
Beatriz utnyttjade snabb som en vessla deras fumlande och Berglunds vekhet. Sen gick det bara utför.
Även på det andra målet var Berglund inblandad och redan där och då var matchen förlorad för svensk del.
Straffen kan diskuteras men även om Cristiane föll lätt så tittade Magdalena Eriksson bara på bollen och hade ingen koll på spelare.
Pia Sundhages byten fortsatte sen att vara svårförståeliga men det var tydligt att hon gett upp hoppet om en vändning och ville hålla nere siffrorna. Förgäves.
Att svenskorna och den blågula ledningen känner sin Marta märktes inte, hon höll lekstuga ändå. Cristiane slog målrekord, Beatriz var överallt; brassorna radade upp klackar, finter, vänsterskott och stod för en närmast plågsam utspelning av det svenska laget.
Många individuella misstag
Ett lag där man knappast följde spelplanen, som Sundhage utlovat och där de individuella misstagen var lika många som brassornas bollkonster.
Sofia Jakobsson som slog in bollen till absolut ingen framför mål. Kosovare Asllanis tidiga miss på sitt friläge. Elin Rubensson och Jonna Andersson som slog flera uppspel, utan att vara pressade, rakt till brasilianska spelare.
Caroline Seger slet ont, men förgäves och Lotta Schelins 5-1 blev blott ett tröstmål utan mening.
Den enda verkliga trösten är att det nästan är omöjligt att inte gå vidare ändå, även som en av två bästa treor. Sverige ska slå Kina, i teorin. Men kinesiskorna vann med 2-0 mot Sydafrika i dag och blir ingen lätt munsbit att bara sluka, inte för ett så svajigt svenskt lag, nu också sargat in i märgen efter att ha spelats ut så fullständigt.
En poäng bör räcka mot Kina men här och nu är det svårt att blicka framåt med tillförsikt. Medan brasilianskorna hyllades såg de svenska spelarna ut att aldrig vilja gå av planen och möta kritiken. Men så, till sist, joggade spelarna runt och tackade de svenska fansen.
Och nog kommer Sverige att behöva allt stöd man kan få mot Kina. Allt.