Käck: Smäller då han knyter näven

Andreas Käck

Ibland spelar det ingen roll om du är den meste mästaren genom alla tider och i din bästa form på flera år.

Möter du Novak Djokovic får du stryk ändå.

När ”Nole” bestämmer sig är han omöjlig att besegra.

En magisk tennissöndag inleddes med en 16-årig svensk i Wimbledonfinal.

Mikael Ymer gjorde ett tappert försök mot den väldige mammutservaren från Michigan. Men när den 208 centimeter långe Reilly Opelka vräkte in ess efter ess fanns till slut inget att göra.

Det måste ha varit jobbigt för Ymer.

Tänk själv hur det är att stå där på andra sidan nätet. Föreställ dig känslan av att, efter ett dussintals hopplösa game, äntligen ha spelat till dig en breakmöjlighet. Och tänk dig hur det känns när den där möjligheten försvinner med vinden på en tiondels sekund.

Förmodligen känns det piss.

Som när ett korthus rasar.

Total uppgivenhet.

Roger Federer måste ha upplevt en liknande känsla i herrfinalen. Där utspelade sig nämligen samma fenomen, bara att det artade sig på ett annat sätt.

Jag tänker på den serbiske världsettans sanslösa mentala styrka. Hans sätt att fullkomligt slakta sina motståndare psykiskt.

När Roger Federer räddade sju (!) setbollar och utjämnade till 1-1 tändes en strimma av hopp schweizarens huvud.

Det Federer inte visste var att den släcktes i samma ögonblick.

Retade upp Djokovic

För på andra sidan nätet stod Novak Djokovic och drämde sin racket mot sina hälar och vrålade ut sin ilska. Ett kvitto såg gott som något på att han minsann inte skulle göra om samma misstag igen.

En uppretad Djokovic, är en ännu bättre Djokovic.

Och däri ligger problemet för hans motståndare.

Antingen förlorar de poäng, game och set, och så står Djokovic där som vinnare.

Eller så vinner de poäng, game och set.

Men då retar de upp honom, då blir Djokovic förbannad, och höjer sig, och vänder på matchen – och står där som vinnare.

Ibland är han helt enkelt omöjlig att besegra.

Visst, Federer spelade inte sin allra bästa tennis i går. Framför allt servade långt ifrån lika bra som mot Andy Murray. Men någonstans undrar jag om det ens hade hjälpt?

Om Djokovic verkligen, verkligen bestämmer sig för att vinna, så gör han det.

Knyter han näven, så smäller det.

Jobbet görs, även om det inte alltid är så jävla snyggt.

Det är den brutala mentala styrkan som gjort att han dominerat världstennisen i flera års tid. Det är den som kommer fortsätta bära honom till titlar. Det är den som gör honom till en sann mästare.

Roger Federer må fortfarande vara den störste.

Men Novak Djokovic är helt klart den bäste.