Första svenska EM- medaljen – på 50 år

Fredrik Jönsson

50 års väntan är över – i går skrev Jonna Adlerteg historia: ”Fattar det inte”

Hon stod för en prestation som ingen svenska har klarat på 50 år.

Jonna Adlerteg, 17, tog ett sensationellt EM-silver i barr.

– Jag fattar inte riktigt vad jag har gjort, säger hon till Sportbladet.

Det är inte konstigt att Jonna Adlerteg är chockad. EM såg ut att vara kört när hon tvingades att operera armen i januari och gå med gips i flera veckor.

Men några månader senare är hon Sveriges första silvermedaljör i EM i gymnastik ­sedan 1963.

– Jag hade inga tankar på några framgångar i EM eftersom uppladdningen förstördes. Sen blev jag jätteglad när jag fick åka hit. Och sen så kom jag till final –och då var det jättestort. Sen helt plötsligt hade jag tagit EM-silver, säger hon och skrattar till.

Jonna har hållit på med gymnastik så länge hon minns. Det började med att hennes mamma Veronica drog med henne på en träning när hon var tre-fyra år, och ­sedan var hon fast.

De samarbetade fram till att Jonna var 14 år.

– Sen kände vi båda två att jag inte kunde komma längre. Om jag ville bli bättre så ­behövde jag byta tränare. Då började jag pendla till Eskilstuna till träningarna med ­Sebastian och Helena. Sedan när jag var 16 år flyttade jag till en lägenhet där, säger Jonna.

– Jag utvecklats jättemycket, så det har jag aldrig ångrat.

Gillar att träna hårt

Jonna pluggar Samhäll & Idrott på John Bauergymnasiet i Eskilstuna och tränar drygt 30 timmar gymnastik varje vecka. Det betyder att hon kan träna nästan sex timmar vissa dagar.

– Jag tycker om att träna hårt. Det är väl en egenskap som är bra att ha, att man inte tycker det är jobbigt att ta i. Det är kul.

– Det finns ju de som undrar hur jag orkar, om det inte är jobbigt. Men nu när man har fått resultat så är det ju värt det.

Funkar det med skolan?

– Eftersom jag pluggar idrott så får jag träna lite under skoltiden och så har vi ett bra samarbete. Det gäller att ta mycket eget ansvar. Men det är inte så svårt för mig, jag vill gärna vara bäst i skolan också. Jag kan inte förstå hur andra kan tycka att det är okej att missa lite eller tycka det är okej att vara godkänd.

– Jag är sån av naturen att jag alltid vill vara bäst på träning, tävling, i skolan, ja, var jag än är. Jag tror det har hjälpt mig att bli så duktig som jag är i dag. När jag var liten så var jag en jättetjurig unge så fort det gick dåligt, haha.

Du har fått höra det några gånger?

– Ja, det kan nog alla som känner mig understryka. När det gick dåligt i en tävling när jag var liten så kunde jag inte vara glad för någon annan.

Blir det inte stor press när man alltid vill vara bäst?

– Nej. Jag sätter bara den pressen på mig själv, jag sätter ingenting som jag inte kan nå.

Vad är målet nu?

– Just nu har jag uppnått en dröm. Men vidare är det att komma tillbaka hit igen. Sedan är det VM och OS 2016 som är nästan mål.

Barr eller mångkamp?

– Det är SM om några veckor och då hoppas jag köra mångkamp. Jag vill fortfarande köra mångkamp, det är ­roligare att köra alla fyra redskap.

Sist väljer hon att hylla sin lagkamrat– och bästa vän – Ida Gustafsson.

– Ida är viktig för mig. Det gick ju jättebra för henne, hon var också i final och kom sexa. Hon var även i ­final i mångkampen och kom tia. Det har varit ett jättebra EM för oss båda. Vi har stöttat och peppat varandra hela tiden.

Hur reagerade hon efter medaljen?

– Hon grät lika mycket som jag.