Som att hoppas på vagn sju före loket

Kristoffer Bergström

Suck.

Det här var som att se ett tågs trygga och taktfasta färd genom öknen.

Och hoppas att vagn sju ska komma fram före loket.

De startade. De åkte på led. En ryss ryckte på slutet, en norrman jagade, men svenskarna var så långt bak att de knappt kan ha märkt det.

Sju svenskar deltog. Det betyder inte att sju svenskar gjorde något. De rätade in sig i raden, som om det vore en rullande trottoar på en flygplats, och höll sig artigt till sin anvisade plats.

Johan Häggström sexton, Jens Burman tjugoett, Karl-Johan Westberg trettiofem, Calle Halfvarsson efter målfoto trettiosju, Björn Sandström fyrtiotvå, Axel Ekström femtiofem, Oskar Svensson sjuttiosex.

Ett plus av fem

– Utmärkt start. Helt perfekt inledning, sa Blomman.

Då så.

Jag utgår från att Calle och Oskar har trasslande hälsa eller fysik, för så här svagt ska de inte åka. Jens Burman trivs inte med trängsel, han sökte förgäves efter sidospår runt fältet, men måste upp tio-femton placeringar för att kunna vara nöjd. Johan Häggström får godkänt med litet plus i kanten, inte mer, eftersom han faktiskt etablerat sig på den här nivån nu.

Sammantaget?

Ett plus. Inte i kanten, utan ett plus av fem.