Shaaban – reporterns dröm
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
LONDON
Det sägs att en bild säger mer än tusen ord.
Och Rami Shaaban säger mer än tusentals andra spelare.
Största möjliga tystnad byts i största möjliga häpnad i mötet med Shaaban.
En fotbollsspelare som pratar – och som har något att säga.
Jag överdriver förstås, vi gör ju det ibland, vi journalister. Många fotbollsspelare har självklart mycket att säga. Synd bara att de inte tar chansen att göra det oftare. De har miljoner lyssnare där ute, redo att ta till sig varje ord. Det är därför vi är på plats, vi som är så jobbiga; för att vara folkets öron.
Samtidigt måste även vi vara självkritiska, bli ännu bättre på att ställa de relevanta frågorna, ännu skickligare på att lyssna efter de viktiga svaren. Det påminde Rami Shaaban mig om i går. Men vi tar det från början.
Somligas ord mer värda
En iskall dag som började med att GPS:en i vår hyrbil inte alls ville visa oss var St Albans och landslagets basläger låg. Klockan tickade mot träningstiden medan vi satt fast i rusningstrafiken.
”H**-bil” och andra fula ord, sa fotograf–chaufför Wennman då.
”Kanske skulle vi åkt kommunalt i stället?”, sa jag.
Wennmans blick i backspegeln efter den kommentaren sa – just det – mer än tusen ord. Den talade om mord.
Sen veknade GPS:en, talade till oss och ledde oss rätt. Presschef Thomas Saleteg tog emot, vi blev påminda om vilka spelare som skulle ”prata” och när, var, hur. Stjärnorna på podiet, resten på golvet. Somligas ord är ju mer värda och åtråvärda än andras, hur innehållslösa de än må vara.
Alltså pratade lagkapten Fredrik Ljungberg från podiet, sittande på allsmäktig Lagerbäcks högra sida. Slipad och proffsig ända ut i fingerspetsarna och in på CK-kalsongerna parerade Ljungberg alla svåra frågor så skickligt, så skickligt. Med ett leende hoppade han över rubrikernas alla fallgropar. Alla frågor om Zlatan togs ner och dämpades utan minsta uppstuds.
Som en omvänd spegelbild satt Lagerbäck intill, rosslade och sa att han dagen före hade tappat rösten. Nu var den tillbaka men jag tror inte att han sörjt om han sluppit prata med oss.
Utvecklar resonemangen
I ännu en skarp kontrast satt i rummet intill några av de spelare som nästan ingen intervjuar, landslagets panelhönor.
Trevliga killar som lyser upp när någon slår sig ner hos dem och som har mycket att säga – bara någon vill lyssna.
Själv satte jag mig med Rami Shaaban, en reporters vältaliga dröm. Han utvecklar sina resonemang utan att man ber om det. Han talar gärna om saker utanför fotbollen. Han blir inte sur över ”fel frågor”. Han är – eller har åtminstone vett att låtsas vara det – klädsamt ödmjuk.
Varsågod, ni får en påse lördagsgodis med Shaabans Gott&Blandat:
”Det är en kombination av tur och skicklighet som gjort att jag är här nu”.
”Om jag hjälper de nya i landslaget? Jag ser mig själv som rätt ny fortfarande?”.
”Jag vet hur det är att vara arbetslös och ha så mycket inom sig som man kan göra och vill visa”.
”Den som är framgångsrik blir lätt särbehandlad men det är inte bra”.
”Det är så tråkigt med bittra människor. Jag tror inte på att gräva ner sig. Man mår bättre själv om man är positiv”.
Borde få prata mer
När jag lite fördomsfullt sa att inte så många tycks resonera som han protesterade Shaaban.
”Jo, men jag tycker att de flesta har rätt bra distans. När man väl sitter där och snackar med dem så har de faktiskt det”.
Så sant som det är sagt. Det är först när vi slutar prata med varandra som missförstånden uppstår.
Det är därför alla mediebojkotter är som att bita sig själv i svansen. Och det är därför som vår landslagsledning borde vilja att vi pratade mer med spelarna, inte mindre.