Wegerup: Oerhört viktigt med en frisk Freddie i EM
MADRID. Kalla mig gärna cyniker, men jag har aldrig trott på mirakel.
Ändå vill jag så gärna tro att den nya träningen ska hjälpa Ljungberg.
För hans skull – och för Sveriges.
Jag medger, solkantade dagar som den i går är det även för den skeptiske lätt att tro att allting ordnar sig till det bästa. I mjuk novembervärme såg vi Sverige genomföra ett rätt makligt träningspass på Real Madrids osannolika träningsanläggning. Den slår allt jag sett, både i England och Italien, och jag kan inte låta bli att undra vad Fredrik Ljungberg känner när han nu tränar där.
Alldeles för många skador
Efter träningen i går, då frågorna på nytt handlade om alla hans skador och vi åter blev påminda om att allt inte alltid ordnar sig till det bästa, hur mycket solen än lyser, då fick han en fråga om Real Madrid. Det är ingen hemlighet att intresset en gång fanns från de spanska giganternas sida. Ljungberg, han som med åren lärt att smita förbi luriga frågor med en panters smidighet, gjorde heller inget för att förneka det. Tvärtom. I det läge hans karriär nu är behöver alla bli påminda om att det inte är så länge sedan han lockade lag som Real Madrid, inte så länge sedan han var en av huvudrollsinnehavarna när Arsenal mötte lag som Real Madrid.
Inte så länge sedan, men alldeles för många skador sedan.
Visst försäkrar Ljungberg att han känner sig ”vass och snabb” och har ”samma fysiska kondition” som före skadan. Han har alltid varit lättränad och lägg därtill att hans längtan efter att spela är stor nog att lyfta hela Bernabéu. Det syntes på den första träningen hur hur mycket han vill visa och bevisa.
Bli starkare
Men – och med Ljungbergs skadehistoria är det inget litet men – frågan är hur långt viljan håller om inte kroppen gör det. Den första frågan är om vår lagkapten håller för 90 minuter mot svåra, svåra Spanien. Den andra – större – är hur länge till han håller i det långa loppet.
Under min tid som korrespondent i London 1999 följde jag Ljungberg under hans väg upp. Jag minns hur jag ringde honom och han bad mig ringa upp igen ”jag kör bil och äter glass nu”. Det var på den tiden han var tillgänglig, bara en stjärna i vardande.
Några år senare satt jag på kära, gamla Higbury och bevakade ännu en engelsk ligapremiär. Vid min sida fanns ansedda Sunday Telegraphs krönikör Roy Collins. Vi hörde publiken sjunga om sin ”Freddie” och Roy pratade om vilken fantastisk spelare ”Freddie” var, men sa också:
”Med den så totalt uppoffrande spelstilen måste han bli ännu starkare fysiskt om han ska hålla efter 30”.
Finns de som retar sig
Det här var i augusti 2003. Nu är Ljungberg 30, nu har Arsenal lämnat Highbury och Ljungberg Arsenal. Om han också lämnat sin bästa tid bakom sig? Kanske. Troligen. Men minns att Ljungberg vann Guldbollen så sent som i fjol. Minns vilken otroligt viktig spelare han är för Sverige när han är som bäst. Minns – och hoppas. Hoppas att den nya träningen hjälper och att han får vara skadefri och bli just så betydande för West Ham som han kan bli. Hoppas att han är sitt bästa jag när Sverige (med stor sannolikhet) spelar i EM nästa år. Vi behöver en lagkapten som Ljungberg, med internationell erfarenhet, pondus och stjärnstatus.
Det finns de som retar sig på att han uteblir från träningsmatcher, är avundsjuka på att han gör miljoner på kalsongreklam. Och nog har Ljungberg sina later, som alla de stora. Men det enda jag verkligen retat mig på med honom var hans förra presstaleskvinna. (hörde att hon numera är presschef i Nordkorea).
De som inte inser hur viktigt det är för vårt landslag att Ljungberg en gång för alla på allvar besegrar sina skador har inte insett vilket litet fotbollsland vi är.
Vi behöver våra Ljungbergs och Zlatans i full form. Mot Spanien – och i det EM som hägrar bortom
Madrids bergskrönta horisont.