Här börjar EM-festen
För vissa är ett slutspel snudd på större än livet
Flaggan är hissad, champagnen uppkorkad.
Så kom igen nu, Sverige.
Österrike och Schweiz väntar på oss med öppen famn.
Ta oss dit, ta oss till EM!
Vintermörker över Globen City och redaktionen. Vintermörker över hela vårt lilla land, i en utkant av världen. Det lilla land som gång på gång trotsat sina begränsningar och under 2000-talet tagit sig till EM, VM, EM och VM igen.
Nu är vårt femte raka mästerskap så nära, så nära. Bara en enda poäng (eller att Spanien gör det man ska) skiljer mellan succé och fiasko. En enda poäng gör skillnaden mellan en sommar som blir en fotbollsfest och en sommar där vi står utanför, in te får vara med på kalaset.
”Ja, skulle vi missa EM så blir det ju en lång semester. Men så tänker vi inte”, sa Erik Edman i går och det hördes tydligt på honom att den semestern, den är han gärna utan.
För hundratusentals svenskar avgör EM också semesterplanerna, bestämmer hur sommaren 2008 kommer att se ut för dem. Vi är många fler än Sveriges spelare och ledning som räknat med att tillbringa juni i alpland, som tittat på hotell och funderat på om vi ska bila eller flyga ner. Bara tanken på att det inte skulle bli så skapar en känsla av ekande tomhet.
Gemensamt är att landslaget väcker ett enormt intresse
Visst blir EM en ljuvlig fotbollsfrossa även utan Sverige, med så många stora landslag, så många mäktiga spelare. Men samma sak blir det inte, inte alls, inte i närheten. Den känslan slår också emot mig i alla mejl, samtal och brev. Många stör sig på saker med landslaget, oroar sig, vill se andra spelare på planen, en annan förbundskapten på bänken. Andra hyllar laget och Lagerbäck. Gemensamt är det otroliga intresset, det enorma engagemanget som vårt herrlandslag i fotboll väcker. De blågula spelarna och ledarna borde förstå att när folk skäller och klagar på dem så sker det av kärlek, inte av illvilja. Man är alltid hårdast mot den man älskar.
I kväll sätter sig svenska folket på ett kyligt Råsunda, i tv-soffor och på sportbarer. Alla med dovt bultande hjärtan, rätt säkra på att vi klarar det här, men inte helt lugna.
Vi har blivit bortskämda med slutspel
Lagerbäck talade i går om hur bittert det skulle bli att tvingas utebli, med ett för honom ovanligt starkt ordval. Missar vi EM så är det också slutet på en epok, på hans tid som förbundskapten.
Vi har blivit bortskämda med att se Sverige i EM och VM, nästan börjat ta det för givet. I så många månader nu har vi haft känslan av att redan vara där. Nu är det dags att förverkliga den känslan.
Bort med all oro, fram med förväntan. Jag skiter i om spelarna tror att vi spelar mot Långtbortistan och om Tommy Söderberg spelar mittback i kväll – så länge vi går till EM. Låt gökklockor ljuda och St Bernhardshundar skälla. Plocka fram mozartkulorna och tobleronen. Dränk mig i klichébilder av Schweiz och Östterike. Jag ska njuta av dem alla, dansa i Tyrolerhatt och lederhosen och joddla i högan sky bara vi klarar det här.
Ett EM betyder så mycket för så många. Dessutom säljer det saker: svensk fotboll, läsk, öl, chips och tidningar. Utav bara fan. Ett mästerskap i herrfotboll är numera snudd på större än livet självt. Själv har jag EM i Portugal som en av de mest skimrande juvelerna i minnets skattkista. Som jag skrev redan i lördags blir EM dessutom ett ljus att lysa upp den långa vintern med, något att se fram emot, längta till.
Ni kan se här intill att vi rosa redan intagit EM-land, hissat vår flagga, öppnat vårt bubbel och gjort oss redo för fest bland bergstoppar och bjällerkossor.
Sverige har bultat på porten till EM så länge. Nu är det dags att öppna den och ta oss alla dit.