Vranjes: ”Jag blir rädd för mig själv”

Johan Flinck

Nu berättar Ljubomir Vranjes, 42 om de blodiga slagsmålen – och paniknatten som blev vändpunkten

Han fruktade att han hade råkat döda en människa.

Det blev en vändpunkt.

I stället för ett liv som kriminell blev Ljubomir Vranjes en av våra mest älskade handbollsspelare.

Sportbladet kan i dag publicera ett exklusivt utdrag ur självbiografin som släpps i dagarna.

– Det är kaoskänsla i huvudet, säger Vranjes.

Ljubomir Vranjes väg till att bli en av Sveriges mest älskade handbollsspelare och en av världens främsta handbollstränare har inte varit spikrak.

Långtifrån.

I den självutlämnande boken ”Jag vill bara vinna” berättar göteborgaren för författarna Christian Albinsson och Emil Schälin, som låg bakom dokumentären om ”Bengan Boys” häromåret, om sitt liv, som under tonåren präglades av stök och mycket slagsmål på stan.

– I början kändes det jätteroligt att någon ville skriva en bok om mig och att jag skulle vara intressant för andra. Men efter ett tag började det kännas läskigt. Det var en obehaglig känsla många gånger när man började berätta. I slutet, efter att ha läst igenom allting om och om igen kände man ”det här blir väl okej”, säger Vranjes till Sportbladet.

Ville ha stryk på planen

– Nu är det kaoskänsla i huvudet.

– Jag berättar om mitt liv, om att det inte bara varit positivt, utan det finns saker i livet som kan hända inte bara mig utan andra också. Men att det finns en möjlighet för oss allihop.

Vad var jobbigast att berätta om?

– Detaljer under ungdomsåren. Man förstår inte riktigt att man över huvud taget hade den aggressionen och de känslorna för att kunna göra något sådant.

Vranjes lyckades så småningom kanalisera sin aggression till handbollsplanen.

– Den har varit jätteviktig för mig som spelare. Jag brydde mig inte om jag fick stryk. Jag ville nästan ha en smäll, säger 42-åringen.

Kamp mot depression

Vranjes berättar i boken också om den flera år långa depressionen han hamnade i samtidigt som han var firad stjärna i landslaget och ett av världens bästa klubblag.

– Klart att man känner att man är på väg dit igen ibland.

Bara någon månad innan han ledde sitt Flensburg till Champions League-guldet 2014 var han nära att hamna i en ny depression. Han tänkte då sluta som tränare och bli krigsfotograf.

– Men jag kan hantera det numera, jag tar ett steg tillbaka och bearbetar det på mitt sätt, säger ”Ljubo”.

Läs ett utdrag ur Ljubomir Vranjes självbiografi här.